Frågan är om den egentligen har förändrats så mycket, spelserien vars sista del är så fundamentalt olik genren i övrigt. ”Final fantasy”-serien har i över 20 år varit flaggskeppet för de japanska rollspelen, en position som krävt både tradition och nyskapande för att inte gå förlorad. I denna trettonde del har utvecklarna Square Enix tagit ett långt modigare kliv än någonsin förr – men utan att egentligen göra något för serien sällsynt.

Varje ”Final fantasy” har nämligen fött serien på nytt, varje spel har utmanat konventioner, vänt uppochner på förväntningar och förvånat sina fans.

Men ändå målar våra suddiga minnen i efterhand gärna upp serien som homogen. Det är svårt att se det på annat vis förstås. Histo­rien som berättas är densamma – om än utmålad på oerhört olika vis.

Gestalterna cementerade i sina roller – nya namn, nya utseenden, nya förmågor men ändå så lika. Samma trollformler, Moggles och Chocobos. Skillnaderna är på det stora hela ganska ytliga – men trots detta har Square Enix med varje spel lyckats med bragden att bryta mot genrens regler. Regler de själva satt upp och befäst med varje spel de släppt.

I ”Final fantasy XIII” är det skarpare än någonsin. Mest slående är avsaknaden av levels, nivåerna för karaktärerna som var centrala i de tidigare spelen är utbytta mot ett mer dynamiskt (och löjligt oöverskådligt) sätt att bygga upp individerna i gruppen.

Detta tillsammans med en tydlig inspiration från väst, där man skalat av och fokuserat på det direkta, gör faktiskt att spelet känns obekant. Hade det inte varit för den pompösa öppningsscenen – en hommage till Square Enix magnum opus ”Final fantasy VII” – så hade man nästan dubbelkollat att det var ett ”Final fantasy”-spel man stoppat i konsolen.

Inflytandet från actionspel där man genast kastas in i leken är påtaglig. Vi slipper en timmes segdragen dialog som ska förklara äventyret vi ska släppas in i. I stället fungerar den första halvan av spelet som en långdragen instruktion i hur det ska spelas. Hela tiden hålls spelaren i handen, lotsas längs en snitslad bana och inbäddas timme efter timme i själva essensen av spelet.

Det är för länge. Jag applåderar försöket att skaka av sig en brant inlärningskurva, men resultatet blir tjugo timmar seg startsträcka som riskerar att skrämma bort spelare från den storhet som väntar.

För även om ”Final fantasy XIII” är avskalat till seriens grundstomme så är det mycket kvar som är enormt maffigt. Ett lättillgängligt men avancerat stridssystem som växer för varje batalj och som får en att längta till nästa fajt glänser starkast tillsammans med, som vanligt, enormt välproducerade och vackra miljöer tillsammans med en episk historia om ont, gott och allt däremellan.

Men det direkta tilltalet kräver sina offer: att smalna av och begränsa för att hålla spelaren med på noterna gör att det känns som ett rollspel på räls med få möjligheter till egna initiativ, även efter det att världen öppnats och gett spelaren lite mer förtroende.

”Final Fantasy XIII” är både som det ska och inte. Det är fundamentalt olikt och samtidigt så välbekant. Men framför allt är det välsignat våghalsigt.