Hämnden är ljuv. "God of war" är en våldsam "walk of fame" i grekisk mytologi med brutale Kratos i spetsen.
Det är på modet med Sparta. Frank Millers grafiska roman "300" har i filmatiserad form nyligen stormat in på biograferna och nu är det dags för tv-spelsvärldens största spartan att komma tillbaka. Kratos, krigaren som i "God of war" trotsade de grekiska gudarna för att till sist bli en av dem - krigsguden själv - är tillbaka i en uppföljare till det enormt kritikerrosade spelet. Kratos har fortfarande hämnden som drivkraft och till skillnad från Frank Millers 300 kalsongbeklädda krigare erbjuder den digitala antihjälten ingen som helst empatisk ingång. Och det är just det som gör honom till den perfekta huvudpersonen i den blodigt brutala saga som "God of war II" utgör.
Spelet tar vid där det första slutade. Den av utvecklarna påhittade Kratos är gud, men i enlighet med sin natur är han inte nöjd. Han kan inte släppa sitt Sparta och låter den armé han en gång styrt härja över hela Hellas. Ett beteende som inte uppskattas bland Olympens toppar. En förargad Zeus ingriper och vips är Kratos tillbaka i myllan. Men en av titanerna, Gaia, tycker inte att Kratos ska dö denna gång heller. I stället tycker hon att han ska ändra sitt öde. En bombastisk inledning på en brutal odyssé kantad av blod och svett - men utan en enda tår.
Det som fascinerar med "God of war II" är hur spelet lyckas ta en huvudperson för vilken man hyser noll och intet respekt och ändå göra honom fullkomligt spelbar. Det finns inget charmerande hos Kratos - möjligtvis kan man fascineras av hans respektingivande drivkraft - men ändå är det hans vapen man bestialiskt svingar, det är honom man håller på. I en intensiv bossfajt är man övertygad om att man vill vinna, men känner sig långt ifrån säker på om man vill ge Kratos det nöjet.
Ett kluvet förhållande som detta hade förstås inte fungerat om inte spelmekaniken varit något att skryta med. För det är den, och inte storyn, som gör att man vill bortom nästa hörn.
Precis som sin föregångare utgörs gameplayet av intensiv action som stannar av med minispelsliknande reaktionsövningar i stridens hetta. Blandat med kluriga pusselpartier och storslagna bossfighter får spelet en rytm som låter Kratos våldsamheter luta mot harmoni. Det är egentligen inte mycket nytt i fightingmotorn, men finslipning av bandesign och balans får "God of war II" att kännas som något annat än bara mer av det goda.
Att spelet släpps till Playstation2, som en av de sista stora titlarna innan maskinen lämnar över till nyligen lanserade Playstation3, känns med facit i hand som ett strålande val. Det är en bombastisk final av episka mått. Ett bevis på att utvecklare vet hur man krämar max ur den flera år gamla maskinen, en sammanfattning. Ett avslut.
"God of war II" är ett av de våldsammaste spelen denna vår. Blodet flyter, huvuden slits av, nackar knäcks i händerna på den spartanska hämnaren. Kratos dödar inte, Kratos slaktar. Mastodontiska orkestervrål varvas med mjukare toner, smälter ihop och blir ett med hans slitande muskelberg till kropp. Han är den skoningslösa gud man läser om, han är en myt i sig själv.
Den grekiska gudavärld mot vilken han kämpar är långt ifrån den korrekta mytologins uppsättning. I stället har utvecklarna skapat ett potpurri av de snaskiga gudar man minns från högstadiets SO-timmar. En "walk of fame" i grekisk mytologi. Russinen som plockats ur kakan har anpassats och bildar en perfekt kuliss för Kratos galenskap. Att förhålla sig så respektlöst till sitt ämne understryker spelets själ ännu mer. Kratos har ingen respekt, inte för någon. Och samtidigt som det är så fel så är det i "God of war II" på något sätt så rätt.