”Halo 3. ODST” kan vara årets märkligaste spelformat. Det skulle bli ett kort och enkelt äventyr men växte i omfång och nådde fullängd. Det skulle inte få någon onlinedel, men förpackades till slut med alla banor som konstruerats till ”Halo 3”. Det enda som stämmer överens med ursprungsplanen är egentligen priset, som av någon anledning är några hundra kronor lägre än traditionella spel.

”Halo 3. ODST” är också annorlunda genom sin avsaknad av frontfiguren Master Chief, som i tre bästsäljande äventyr har blivit för varumärket Xbox vad Mario är för Nintendo. I stället för en heroisk cybernetisk soldat är det fyra hjälmförsedda människor som spelar huvudrollerna – deras respektive upplevelser i den krigshärjade afrikanska staden New Mombasa utgör var sin pusselbit i handlingen.

Det är en beundransvärd ambition att leka med berättartekniken i en så traditionstyngd spelserie som just ”Halo”, men spelfigurerna är på tok för platta. Allt jag ser är fyra soldater i hjälm vars personligheter trots beskrivande smeknamn aldrig hinner utmejslas under de sju åtta timmar som äventyret varar.

Något som däremot fungerar betydligt bättre är det annorlunda anslag som New Mombasa innebär. Spelets första del är helt befriad från de pampiga körer och glättiga pastellfärger som blivit seriens signum – i stället arbetar utvecklaren Bungie med mörka bak­gator och ett jazzdoftande ljudspår som för tankarna till rökiga gamla deckare. Det är både oväntat och effektfullt.

Bungie fortsätter också att utforska sitt djupt rotade intresse för desinformation och övervakning. New Mombasa är fullt av olika budskap i flimrande neon, och på avstånd dokumenterar den artificiella intelligensen The Superintendent allt som sker på gatunivå. Känslan av högteknologi med egna grumliga drivkrafter är lika påtaglig som den är obekväm.

Adderar till känslan gör det futuristiska gränssnitt som ODST-soldaternas (Orbital Drop Shock Trooper) hjälmvisir utrustats med. Genom dem ser spelaren världen med uppskruvad kontrast – fiender, byggnader och växtlighet får till exempel tydliga konturer i guld. I kombination med saxofonslingorna på ljudspåret känns det bitvis som att fira nyår i Las Vegas.

Speltekniskt är det mesta sig likt i ”Halo 3. ODST”, trots att det på förhand har talats om att de nya soldaterna skulle vara totalt underlägsna seriens ordinarie huvudrollsinnehavare. Så är det emellertid inte – bortsett från några mindre skillnader i vapen- och hälsosystem sliter de fyra soldaterna loss stationära kanoner och bordar fientliga farkoster som vilka intergalaktiska superhjältar som helst.

Om den första delen av ”Halo 3. ODST” känns nyskapande med ett lägre tempo än tidigare ”Halo”-titlar, är den andra delen betydligt mer traditionell. Här exploderar den visuella presentationen i storslagna vyer, myllrande slagfält och högteknologiska rymdskepp på kollisionskurs med gammal jordisk arkitektur. Jag påminns gång på gång om vad som fick mig att börja älska den här serien förbehållslöst vid sekelskiftet. Faktum är att jag under äventyrets sista timme återigen känner fjärilarna i magen.