Det kom, det sågs och det segrade. ”Halo” förändrade spelvärlden för tio år sedan. Thomas Wiborgh vädrar passionen med nya jubileumsutgåvan.
Spelvärlden är inte känd för att spara på superlativen. Vart och vartannat dussin‑äventyr beskrivs som ”episkt” och ”banbrytande”, särskilt om det inte lyckas slå några mer handfasta, obestridliga rekord. En personlig pressreleasefavorit är Activisions påstående om att ”Modern warfare 3” skulle vara ”årets mest framemotsedda nöjeshändelse”.
De relativt förutsägbara frukterna av en tvåårsproduktion skulle alltså vägas mot de nya Beach Boys-inspelningarna från ”Smile”, eller Steven Spielbergs Tintin-filmatisering som det viskats om sedan tidigt 80-tal.
Men inte ens i det här klimatet är det en överdrift att kalla ”Halo” för spelet som förändrade allt. Före 2001 var fps-spel en pc-företeelse, Microsoft ett ordbehandlarföretag och spelkonsol ett japanskt ord.
Tio år efter ”Halo”-premiären är situationen en annan. Fps-genren är den avgjort största. Majoriteten av de stora spelen släpps till konsoler och spelas med handkontroller. Och den amerikanska Microsoftmaskinen Xbox 360 är större än sin japanska motsvarighet Playstation 3.
När utvecklaren Bungie släppte ”Halo” tillsammans med Xbox blev en hel spelvärld varse att action‑spel betraktade ur förstapersonvy – fps – går alldeles utmärkt att spela med en handkontroll om det bara anpassas efter förutsättningarna. Vi hade fått en antydan i den briljanta engångsföreteelsen ”Goldeneye” ett par år tidigare, men ”Halo” blev argumentet som punkterade diskussionen.
På sätt och vis representerade ”Halo” också en ny ambition för actionspel. Den ringformade värld som givit spelet sitt namn var väsensskild från ”Doom” och ”Quakes” dunkla korridorer. Dess cyan- och magentaskimrande färgpalett kan närmast jämföras med ”Avatar”, och även i den tydliga matinéäventyrskänslan finns likheter.
Bungies storslagna historieberättande har liknats vid den ursprungliga rymdoperan ”Star Wars”, men sanningen är att bara den innersta kärnan av beundrare bryr sig särskilt mycket om alla de stridande fraktioner, raser och hjältefigurer som ”Halo”-serien har kommit att omfatta.
I stället är det dess enkla men briljanta mekanik som gjort serien till en av spelvärldens största, och den återfinns intakt redan i debutspelet.
Bungies chefsideolog Jason Jones talade ofta om att skapa 30 sekunder där varje rörelse kändes perfekt. Dessa 30 sekunder kunde sedan upprepas genom ett helt spel. Till grund för de 30 sekunderna stod en ”gyllene triangel” bestående av skjutvapen, handgranater och närstridsattacker. Varje del av mekaniken representerade ett oersättligt komplement till de övriga, och bara genom att kombinera dem på olika sätt kunde spelaren bemästra ”Halo”.
Resultatet kan jämföras med ett intergalaktiskt, perfekt avvägt möte mellan schack och boxning där varje strid kräver såväl snabba reflexer som genomtänkt strategi.
”Anniversary” är Microsofts sätt att fira tio år med ”Halo”. Det är originalspelet kryddat med modern grafik och toppat med nya multiplayermöjligheter. Ett försvinnande litet antal spel med ett decennium på nacken skulle klara en så okonstlad återutgivning, men faktum är att ”Halo” än i dag kan mäta sig med genrens största.
Microsoft har i efterhand avslöjat att det svajiga Xbox-projektet sannolikt hade lagts ned om det inte vore för ”Halos” framgångar. Med tanke på vad plattformen har betytt under 00-talet, inte minst för nätbaserat spelande, är det en underdrift att kalla ”Halo” för ett viktigt spel.
Det förtjänar allra minst ett par ”episkt” och ”banbrytande” också.