Befälhavare Shepard är tillbaka för att tackla den galaktiska krisen. Susanne Möller baxnar inför storheten som är ”Mass effect 2”.
Det börjar med explosioner. Vackra, våldsamma explosioner. Ett skepp förliser i den kalla rymden och hjälten sugs långsamt ur syne.
Måhända ett billigt dramaturgiskt knep för att hala in spelaren – men ack så effektivt då man sannolikt redan känner hjälten och har tillbringat många timmar med den i första delen av ”Mass effect”-trilogin från 2007.
När man nu, tre år senare, åter ikläder sig kommendör Shepards kläder så känns allt behagligt bekant. Universumet är som man lämnade det – det är bara tiden som gått.
Som den andra installationen i ”Mass effect”-trilogin axlar tvåan ett stort ansvar. Uppföljaren till ett av 00-talets absolut bästa spel har inte utrymme att misslyckas. Det måste bygga vidare på, och utveckla, den absorberande spelvärld som ”Mass effect” rymde. Detta görs med bravur.
Utvecklaren Bioware har bara pausat i den komplexa historien och oberoende av hur du valt att spela första spelet, så slingrar sig berättelsen runt vad du lämnade bakom dig. Det blir inga logiska luckor, inga lösa trådar: det är hur det förra spelet spelades som ligger till grund för vad man nu ska komma att uppleva. Detta förutsätter förvisso att man väljer att importera sparfilen från det första spelet. Gör man inte det så håller Bioware en i handen och ger en snabb guidad tur av första spelets handling.
”Mass effect 2” utspelar sig lika mycket på slagfältet som bredvid; de uppdrag man väljer spelar lika stor roll som de ord man väger. Storyn om en galax som härjas av yttre och inre hot är inte unik. Storheten ligger i att Bioware har lyckats befolka galaxen med trovärdiga gestalter.
Varje individ man möter har något att berätta och tillföra intrigen. Något som i stort eller smått påverkar helheten. Därför är byggande av allianser, strategisk vänskap och förtäckta hot lika viktiga som laserpistolens uppgraderingsmöjligheter och skeppet Normandys sköldar och ammunition. Hela tiden kröker sig historien efter dina val av ord och handling. Galaxens öde avgörs både genom den självklara väg som bitvis är snitslad, men lika mycket av de komplexa bitar story som kretsar runt i berättelsens omlopp. Varje val har en konsekvens, varje ord måste vägas försiktigt. Storheten i det hantverk som manusförfattare och gestaltdesigners utfört går inte nog att understryka.
”Mass effect 2” lutar sig som tur är inte enbart mot sin story och sin övertygande värld. Det är snarare så att mer fokus än i förra spelet har lagts på actiondelarna och de olika sätt på vilka man kan spela. Valfrihet är ledordet även här, vilket gör att man halvvägs sitter och planerar vilken typ man ska spela nästa gång. Att det sedan finns en uppsjö med sidouppdrag som gör återspelning än mer lockande, är en ytterligare bonus.
Även ljuddesignen är något utöver det vanliga. En mullrande ljudmatta kittlar mina örsnibbar. Jag noterar inte dess närvaro förrän fiender brakar in framför mig och ljudet stegras aggressivt. Rysningar ringlar sig längs ryggraden. Så subtilt och så lysande.
Precis som med resten av ”Mass effect 2” alltså. Från början till slut är denna mitt på trilogin en fascinerande resa som man inte vill ska ta slut. Den är flexibel, underhållande, vågad och därtill ett sant äventyr. Känslan man får påminner om den man som barn fick när man såg de första ”Star wars”-filmerna – att det var på riktigt, i en galax långt, långt borta – men den här gången mer ekivokt, våldsamt och med 18-årsgräns.