"Medieval II: Total War"

Vi tänker gärna att tekniken föregår formen, men ofta nog är det tvärtom. Vi har former som föregriper tekniken, om än utan att veta om det. Så var det länge med en viss typ av teater, som med sina ljustrick och gnisslande illusionsmaskiner egentligen var ett förstadium till filmen. Sedan har vi en viss typ av bildkonst som egentligen kan ses som ett förstadium till datorgrafiken. Det tänker jag när jag sitter med det nya spelet "Medieval II: Total War".

Var och en som sett en gammaldags bataljmålning, eller, än bättre, skådat de fantastiska kopparstick över 1600-talsslag som återfinns i verk som "Teatrum Europeum", vet vad jag menar. Det handlar om ett slags tennsoldatsestetik, där man sökt skildra helheten, men där samtidigt alla detaljer finns med, bland annat i form av enskilda krigare, visserligen yttepyttesmå men ändå. En estetik där man velat fånga ett ögonblick i tiden, samtidigt som tiden flyter en smula, och successiva skeden skildras som vore de parallella.

Begränsningar i detta löstes i någon mån upp av filmen. Men bara till del. För inte minst filmens krav på symmetri - både i bild och berättande - har inte sällan gjort dess rörliga bataljskildringar märkligt artificiella. Åtminstone för den som trott sig veta hur det borde se ut.

För den sistnämnda kategorin - alltså alla vi som legat med förstoringsglas och studerat kopparstick föreställande Lützen 1632 - finns nu ett spel som tillfredsställer åtminstone delar av våra förväntningar.

Som den där tvåan i titeln antyder är detta en vidareutveckling av ett äldre spel. Eller snarare flera. Det ursprungliga "Medieval: Total War" var en lyckad förening av spel på två skilda nivåer: dels den strategiska, där man styrde över ett rike i det medeltida Europa - allt på det där gängse viset: flyttade arméer, byggde byggnader, förbättrade jordbruket, etcetera. Den andra nivån var den taktiska, där man i realtid styrde över trupperna i de bataljer som uppkommit på den strategiska nivån. Denna nivå var dock mest en förevändning för att då och då låta mängder av små pixelgubbar myllra kors och tvärs över olika digitala landskap, i full färd med att slå ihjäl varandra.

Uppföljaren "Rome: Total War", förfinade dock den strategiska nivån, samtidigt som grafiken på den taktiska förbättrades. "Medieval: II Total War" har nu drivit denna grafiska förfining till osedda höjder. När jag först slog i gång spelet och hamnade mitt i en batalj, trodde jag till en början att detta bara var ännu en animation. Men ängen med dess blommor, de enskilda soldaterna med sina skiftande ansiktsuttryck, poser och kläder, dånet från hästhovarna, de förbisusande pilarna, dammet, den låga solen och de långa skuggorna - allt var den rätta varan. Häpnadsväckande.

Spelet är givetvis bäst på den här taktiska nivån. Man kan zooma in och zooma ut, allt efter behag och datorkraft: följa de enskilda soldaternas öden när de kämpar på i pilregnet, eller ta in slagfältet i dess helhet och då få se något som är förbluffande likt ett kopparstick från 1600-talet. Med den skillnaden att detta är rörligt, i färg och möjligt att styra. Upp till en gräns i alla fall.

För när bataljen blir riktigt stor och riktigt het gör inte trupperna alltid som man vill, och till slut börjar några bli rädda och springer i väg. Och rädslan griper kring sig, och vips så är striden slut. Synnerligen realistiskt.

Variationen vad gäller olika typer av soldater är kolossal: här finns allt från spanska jinetes till aztekiska jaguarkrigare, alla med sina speciella egenskaper. Variationen på den strategiska nivån är inte lika stor. Först finns bara sju olika riken att styra, men när man väl klarat av en grundläggande kampanj, så låses det hela upp, och man kan spela vilken som helst av de dryga tjugo som ingår (inklusive just aztekerna - för en del av Amerika ingår intressant nog i spelet, som sträcker sig från 1080 ända till 1530).

Här finns en del goda tillägg, som att man skiljer på städer och slott, och som att de enskilda befälhavarna givits både ökad individualitet och ökad tyngd. Samtidigt kan spelet på den strategiska nivån vara nog så frustrerande. AI:n är allt annat än subtil: om det går bra för en kastas den ena motståndaren efter den andra mot ens rike, utan vidare skäl. (Att få fred med dem är dessutom hart när omöjligt: de svarar sällan på vare sig hot eller mutor.) Och den över allt svävande påvemakten agerar manipulativt, oförutsägbart och korkat. Det gjorde den ofta i verkligheten också, men det skruvar till spelet på ett irriterande vis. Den strategiska nivån blir allt som allt gärna lite statisk: klick, bygg och pang, bara.

Nej, lockelsen i det här spelet ligger i att få se 300 tungt pansrade ryttare rida chock i ett lätt snöfall, allt medan eldpilarna kriss-krossar kvällshimlen. Samtidigt slås jag av en tanke: när datorgrafiken gör nästa stora språng kommer det resultera i att skildringar så realistiska att de blir direkt obehagliga. Frågan är bara om spel av det här slaget kommer att överleva det teknikskiftet, och fortfarande vara spel.