"Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots"

Vemodet dryper, slingrar sig kring spelaren. Det är inte bara vetskapen om att detta är ett sista rendezvous med en Hjälte: hela spelet andas lika mycket sorg som högtidlighet.

I över två decennier har" Metal Gear" vävt sina många lager i berättelsen, spelserien har gäckat med invecklad handling och nya frågor vid varje svar - aldrig blivit kristallklar utan behållit ett skimmer av mystik. Krigen, uppdragen eller orderna må vara solklart konkreta, men för Solid Snake har de aldrig varit enkla. Han har varit ensam mot katastrofen, mot sina forna klonsyskon men alltid för världen - även om han själv aldrig varit ädel.

När vi nu spelar hans avsked är det i den värld han på många sätt ständigt kämpat mot. Hans förra vinster har varit förgäves och kriget har segrat. Det har ätit upp allt civilt och begravt världen i krigszoner. Kriget har blivit ett väloljat maskineri, soldaterna är lego och deras ägare är stora organisationer på jakt inte efter fred utan mer pengar. Kriget har blivit den vinnande ekonomin och framförallt har det blivit rutin. Det är mörkt. Det gör ont att se.

Snake har blivit gammal. Hans kropp - en klon som varit utsatt för diverse prestandahöjande nanomaskiner - är inte i bästa skick. Den åldras rappt och det är inte bara de grå tinningarnas charm som märkt Snake. Den gamle mannens krämpor tycks ligga på lur.

Men än passar kamouflagedräkten och han är fortfarande ett dödligt hot mot den ständige antagonisten och forne brodern Liquid Ocelot.
Att ge sig in på att försöka förklara alla de dramaturgiska svängar som "Metal Gear Solid"-serien tar vore dumdristigt, framförallt för att de många lagren i berättelsens väv är så finmaskiga att ingen tråd skulle gå att följa helt.

Mer konkreta är däremot de många uppdateringarna som Snake fått i både gameplay och gadget-väg. En ny dräkt och möjligheter att modifiera, sälja och köpa vapen är bara två framsteg som öppnar upp för olika sätt att spelet på. Även om det i grunden fortfarande ovillkorligen bygger på att man smyger, så finns utrymmet för en mer direkt och konfronterande spelstil. De nya tillskotten gör inte bara slutdelen på serien gott, de höjer spelet och säkrar dess plats som klassiker.

Mitt i all den melankoli som spelet utstrålar så driver gärna producenten Hideo Kojima, både med sig själv och med spelserien. Han är väl medveten om att "Metal Gear Solid" är en spelserie som har delat spelarna i två läger: antingen hatar man det högtravande, de långa och många filmsekvenserna och de massiva codecsamtalen i textform (som ibland är totalt irrelevanta för uppdraget). Eller så älskar man spelserien av precis samma anledningar. Självdistansen mitt i allt det pretentiösa visar bara på självsäkerheten i hela spelet - och lyckas locka fram skratt och igenkännande nickanden från spelaren.

Kojima är även väl medveten om de krav spelarna ställer på "Metal Gear Solids" trovärdighet. En historia som känns fantasifull, med fiender som är hälften maskin hälften människa och klonade förband etcetera, behöver en trygg grund. Här kommer den i form av detaljrikedom. Snake rör sig i miljöer vi känner igen från vår verklighet, han reagerar på sätt vi förstår och han blir därför en hjälte att relatera till. Mer så nu än tidigare. Han känns riktig.

Vilket gör vemodet desto starkare: inte för att man vet att detta är slutet, hans adjö - utan för att han i både det stora och det lilla är en skapelse av något han själv kämpar mot. Och som spelare känner man för Snake. Det här, mina damer och herrar, är den sista berättelsen om den största hjälten. Och den är bra, den känns.