Zombien klänger sig kvar i kulturens mittfåra, vrålande och väsande. ”Dead island” är ett färskt exempel på ruttenhet.
Det är hög tid att ta den populärkulturella zombieinvasionen på allvar. De är lätta att skratta åt, våra väsande och vrålande narrspeglar som står still och grymtar tills de får korn på en mänsklig varelse. Då blir de en obeveklig kraft vars enda syfte är vår – den förnuftiga människans – utplåning.
Det finns många tolkningar av denna andra-generationens zombie. För självklart är det en andra generation, där den första var förknippad med voodoon och dess häxmästare som skapade slavar av de döda och begravda. Den andra generationen är en specifikt västerländsk variant med åtskilliga olikheter gentemot originalzombien. Den västerländska zombien är offer för en eller annan smitta och kan sprida smittan vidare med ett enkelt bett.
Poängen med den västerländska zombien är att den ingår i en massa. Den arbetar inte ensam, utan kommer alltid i flock. Zombiekännare kan också peka på ett brott mellan den äldre västerländska zombien – som alltid var långsam men obeveklig i sin hunger efter mänskliga hjärnor – och en sentida variant som dessutom kan röra ordentligt på påkarna.
Detta med snabbheten är för övrigt en logisk utveckling. Det tycks som om alla sorters monster skapas som långsamma men i den populärkulturella evolutionen speedas upp. Den som definitivt trimmade monstrens hastighetsmätare var Ridley Scott med filmen ”Alien” (1979).
Datorspel, serier, filmer, tv-produktioner, böcker: Vad är det vi egentligen ser behandlas här?
Somliga skulle överväga zombiens politiska aspekter och hävda att det är fråga om en nidbild av arbetarklassens kamp mot förtrycket. Andra har sett allegorier över konsumismen, med zombierna som massmänniskan i jakt på rea-hjärnor. Några har valt att tolka zombie-temat som en gestaltning av varthän militarism och exploatering av naturen på såväl makro- som mikronivå hotar att leda människan, och en del har i freudiansk frenesi hävdat att symboliken har med konflikten mellan överjaget och det undermedvetna att göra.
Personligen lutar jag åt att andra generationens zombie föga skiljer sig från vilken 18-åring som helst. Tendensen att röra sig i grupp, instinkten att riva ner och förstöra, det kompulsiva vrålandet … Den enda skillnaden är väl egentligen att zombien i allmänhet har ett bättre ordförråd och talar tydligare.
Typiskt nog är det också yngre män som mest attraheras av zombie-temat. Ett spel som det nu aktuella ”Dead island” till exempel. Man kan se det på de andra online-spelarnas namn. För många spelare över 20 borde detta vara tillräckligt för att diskvalificera ett spel.
”Dead island” är grafiskt vackert där det avbildar en paradisisk semesterö och grynigt socialrealistiskt i de delar av sandlådan som rymmer lokalbefolkningens slumstad. I övrigt är det ytterligare en kopia av det koncept som Valves ”Left 4 Dead” lanserade för ett par år sedan och som åtskilliga andra redan har exploaterat.
Till och med ärevördiga krigsspelet ”Call of duty” är på gång med en handfull zombiekartor, och mer komiska uttryck som ”Plants vs Zombies” saknas inte heller.
Vad spelen anbelangar så finns det utan tvekan ytterligare en förklaring till zombiernas expansion: de ser ut som människor, men man kan lemlästa dem på alla de bisarra och blodiga sätt som skulle ha lett till högljudda protester om de applicerats på icke-zombiefierade medborgare.