Portal (2007) var bara ett par timmar långt, men uträttade ändå mer än något annat spel som släpptes samma år. I grunden fanns en pusselmekanik så genial att det skrevs avhandlingar om den. Den gav också upphov till ett helt nytt sätt att tänka – ”med portaler”.

Men det som särskiljde Portal från andra briljanta interaktiva fysikexperiment var den handling – kanske framför allt atmosfär – som byggdes upp kring varje testkammare. Spelarens öde vilade helt i händerna på Glados, en överintelligent och understimulerad artificiell intelligens.

Jag behandlades som en vilsen mus i ett terrarium medan Glados verkade brottas med sitt eget intellekt. Hon var ömsom mild och förlåtande, ömsom kall och cynisk. Ibland feg. Ofta manipulativ. Utvecklaren Valve lyckades ge fler genuint mänskliga egenskaper till ett microchip i en metallkropp än de flesta spelskapare lyckats begåva sina virtuella människor med. Lägg till detta ett manus fullt av värme och vackert avskalade testmiljöer som snabbt blev ikoniska. Portal var så fullt av intelligens, intimitet och intressanta kontraster att det i min värld fick allt annat som släpptes samma år att blekna.

Det var därför nervöst att för första gången spela Portal 2, som vid sidan av den otacksamma uppgiften att följa upp ett närmast perfekt litet äventyr fått ett mer svårhanterat fullängdsformat. Vissa upplevelser är så stora att de riskerar att förminskas även av en fullt godkänd uppföljare, resonerade jag.

Med facit i hand, och ytterligare tiotalet timmar av portaltänkande bakom mig, kan jag bara konstatera att jag oroade mig i onödan. Portal 2 är kanske inte allt som originalet var, men det är mer av något minst lika bra. Dialogen mellan spelaren och Glados kompletteras av lika intima samtal (eller ska vi säga monologer) med den hysteriska robotsfären Wheatley (Stephen Merchant) och bufflige industrimagnaten Cave Johnson (JK Simmons). Merchant gör en briljant rolltolkning med smattrande urbrittisk svada, och den alltid lika säkra Simmons skänker både perspektiv och värme till grundaren av företaget Aperture Science, som närmast kan liknas vid en blandning av Nasa och Enron utan vare sig budgetramar eller moral.

Portal 2 handskas med ursprungsmaterialet på ett värdigare sätt än jag hade vågat hoppas på. De nya speltekniska inslagen förminskar inte portalernas betydelse, utan förhöjer den snarare. Fullängdsformatet ger mer svängrum till ett av få spelmanus som verkligen kan utnyttja det. Och dialogen levereras stiligare och smartare än i något annat spel de senaste åren.

Om du inte redan tänker med portaler är det dags att börja nu.