Det finns fler än tre miljoner olika vapentyper i ”Borderlands”. Kan du hitta dem alla?
Postapokalypsen är het just nu. Kanske beror det på att tiderna helt enkelt är sådana att tanken på ett strålskadat ruinlandskap fullt av mutanter och mer eller mindre blodtörstiga överlevare inte känns så främmande. Kanske beror det på att fantasylandskapens scenerier står oss upp i halsen och att vi längtar efter mer grovkorniga rostfärger.
Kanske är det helt enkelt ”Fall-out 3” som har givit mersmak.
För den som vill ha det allra senaste inom postapokalyptisk design släpptes nyligen mmorpg:et ”Fallen earth” för pc. Det utspelar sig i och kring Grand Canyon och det återstår att se huruvida utvecklarna lyckas göra ett intressant spel av det så småningom. Förhandsrapporterna har varit ljumma.
Mer flygfärdigt är ”Borderlands”. Det första som slår en är estetiken. Det ser ut som om Jamie Hewlett – den brittiske tecknaren bakom serien ”Tank girl” och musikgruppen Gorillaz – varit ett föredöme i designen av planeten Pandora och de figurer som försöker överleva i resterna av en försvunnen civilisation. Effekten är ovan, och riktigt tilltalande.
Den som letar efter en intrig och ett hjärta som minner om ”Fallouts” blir besviken. Den som letar efter vapen har däremot en sällsynt spikad fest att se fram emot. Det står tämligen omedelbart klart att ”Borderlands” är ett enda stort tivoli med inriktning på skjutbanor. Det finns enligt uppgift fler än tre miljoner olika vapenmodeller som slumpgenereras längs ens väg. De mest märkliga kombinationer kan med andra ord uppstå, och gör det också.
Utvecklaren Gearbox har kallat detta sitt spel för ett RPS, ”roll playing shooter” – en tidstypiskt genreöverskridande beteckning som gör skäl för sig. I solospel väljer man en av fyra karaktärer med olika specialiteter och man hankar sig fram och uppgraderar sig genom en huvudstory och en mängd sidouppdrag som knappast utmärker sig för originalitet. Idéinnehållet har man inte lagt ner så mycket tid på och komedi är den snaraste huvudrubriken.
Men det är alltså inte det som är grejen. ”Borderlands” skall spelas med andra spelare, och till detta ändamål finns det en mängd olika sätt att gruppera sig, inklusive dueller, off-line co-op på delad skärm och fordonsstrid. Det är hektiskt och man kan hoppa in och ut lite som det faller sig.
Ingen majestätisk, episk parabel om mänsklighetens kamp för överlevnad, alltså. En hyfsad personlighet men inte mycket hjärta. Fast det var inte tanken. Det som driver en vidare är jakten på det där supervapnet som kanske hägrar någonstans bakom det fallfärdiga skjulet av korrugerad plåt som avtecknar sig mot den blodröda horisonten.