Minnesförlust är en tacksam början på ett äventyr; med den ofrånkomliga jakten på det förflutna in i framtiden. Och alla vill ju besvara frågan: Vad är det som har hänt? Framför allt när man har muterats till ett blodtörstigt monster.

I ”Prototype” är det just jakten på förklaring som driver huvudpersonen Alex Mercer genom ett förstört Manhattan där militären försöker kväsa och innestänga det virus som förvandlar fogliga medborgare till just blodtörstiga monster. Mercer, som infekterats men till skillnad från andra newyorkare fått otroliga superkrafter, är en typisk anti­hjälte men som till skillnad från andra antihjältar mest uppmuntrar till antipati.

Hans sökande efter sanning är baserat på hämndbegär och alla som står i hans väg, civila eller ej, blir slarvsylta när han sträcker sig efter vedergällning. Han är som en självisk, skenande dödsmaskin i spelarens händer.

Vilket på ett sätt stämmer bra till resten av spelet. För Mercer kastar sig mellan skyskraporna, springer upp längs väggarna, trillar hundratals meter utan en skråma. Han är som en omslagsgosse för anabola steroider. ”Prototype” är en skenande våldsfest, med kulor som aldrig slutar vina, blod som aldrig slutar skvätta och fiender som aldrig tycks sina.

Men det är tyvärr i skenandet som man tappar greppet. Den för spelandet så viktiga rytmen är svår att finna när det börjar gå undan, i stället lagras det stress. Och i en hetsig jakt efter hämnd börjar man se rött, man tappar Mercer som människa och han blir bara ett verktyg för att ta sig framåt.

Utvecklarna Radical Entertainment missar ett tillfälle att problematisera det ultravåld de skickligt skapar. Den atmosfär som kunde osat i spelet och som skulle ha hjälpt storyn att smälla högt slarvas bort.