Michel Ancel är en av den europeiska spelscenens klarast lysande stjärnor. Under två decennier har fransmannen satt sin personliga och kulturella prägel på en rad produktioner, men aldrig riktigt lyckats följa upp de kommersiella framgångarna som regidebuten ”Rayman” från 1995 rönt.
När Ancel nu återvänder till sin lemlöse plattformshjälte i ”Rayman origins” är det inget försök att uppdatera serien med 3D-effekter och tidsenliga explosioner. ”Origins” är tack och lov precis vad det heter – ett kärleksbrev till seriens och själva spelmediets ursprung. Här återfinns Tetrisblock av smältande is, steampunkdoftande blinkningar till den utrotningshotade tvådimensionella shoot ’em up-genren och jättelika fiender vars blotta uppenbarelse en gång i tiden hade fått både Ancels och mitt eget hjärta att uppsöka halsgropen.
”Origins” är speltekniskt genomarbetat men ”Raymans” verkliga styrka, nu som då, är dess bångstyriga charm. Ancel drar sig till exempel inte för att konstruera en plattformsvärld som – bokstavligt talat – innehåller hela kostcirkeln. Hoppa på melonskivorna, dränk den elaka chilifrukten i sitt smörbad och navigera runt popcornhavet.
Om ämnesvalen är halva förklaringen till att ”Rayman origins” är årets mest hjärtevärmande spelupplevelse, så står utförandet för den andra halvan. Varenda färgstänk som syns i bild är nämligen handmålat och digitaliserat i högsta tänkbara upplösning. Det känns som att kliva rakt in i Ancels skissblock, om inte hans fantasi.
En vackrare plats har jag svårt att föreställa mig.