Vad vill det nya ”Resident evil”? Det diaboliska företaget Umbrellas zombieproduktion har outsoursats till Afrika. Susanne Möller känner sig en aning obekväm i hettan.
Det sticker till av besvikelse då och då. Det på så många sätt perfekta ”Resident evil 5” lyckas inte dölja de sprickor som dess identitetskris skapat. Därav besvikelsen.
”Resident evil”-serien har ett arv att vårda, ett ansvar gentemot genren som den varit med att skapa. En genre som handlat mer om att spela slugt, sparsamt och eftertänksamt i stället för att dundra på. Där skräcken handlat lika mycket om fiender, stämning och utsatthet som om den ständiga rädslan att stå försvarslös när det väl blir lite action.
Ända sedan incidenten i Racoon City – där ett virus gjorde medborgarna till zombier och medlemmar av specialstyrkan STARS kommit det skumma multinationella bolaget Umbrella Corporations på spåren – har ”Resident evil” byggt bra skräck med bra story. Spelen har skilt sig åt utan att spreta från varandra, samtidigt som spelaren alltid har känt sig skrämmande hemma i varje ny del. Till och med i förra spelet, som genomgick en rejäl omgörning och på ett mycket lyckat sätt drog sig lite längre mot actionhållet, rådde ingen tvekan om att det var ett ”Resident evil” man spelade.
Med femman känns det mer främmande, framför allt i spelets första del. Det beror inte på att den heta solen gassar från den klara afrikanska himlen eller att de smittade fienderna är lika snabbfotade som aggressiva – utan mer om att man från första sekund kastas in i actionvåg efter actionvåg. Den knussliga kontrollen som inte låter spelaren röra sig och sikta samtidigt känns trots sin traditionsbundenhet opraktiskt gammaldags. Allting känns ovant och, för serien, fel.
Men så sakteliga vänjer man sig. Lunkande låter man sig blidkas av den otroligt vackra grafiken och de roliga och välgenomtänkta bossfajterna som utvecklarna Capcom har strösslat extra mycket med. ”Resident evil 5” är så enormt välproducerat att det lyckas vara lysande atmosfäriskt genom de varierade miljöerna och det är det som räddar en från att bli frustrerad när besvikelsen sticker till.
För sticker till gör den ofta. Man inser ganska snabbt att äventyrsdelen av spelserien har fått ge vika för det tvåspelarläge som partnern möjliggör. Ett coop-läge som visserligen är roligt och välgjort, men som inte klingar i ton med seriens tidigare känsla av utlämnande eller klurandet över knepiga pussel för att komma vidare.
Huvudhjälten, den gamla bekantskapen från tidigare spel, Chris Redfield, har förminskats från en klipsk, smart kille till att mer likna en hög med muskler. Kanske för att den uppjagade stämningen inte låter filmsekvenserna eller personerna få ta plats, inte ger storyn det utrymme den förtjänar utan lägger stora delar i knät på spelaren – utan att leverera tillräckligt med incitament att tillgodogöra sig den. För en ”Resident evil”-van spelare är det inga konstigheter att fånga upp det minsta stoff som kan ge en klarare bild av Umbrella eller deras tveksamma forskningsområden, men är man ny på festen måste det vara svårt att veta hur man ska förhålla sig till spelet.
Det är utan tvekan den nya producenten för serien, Jun Takeuchi, som har satt sin mer actionbetonade prägel på spelet. Men inte bara hetsen känns avig: fiender tappar ammunition, guld och örter – saker man tidigare fick hushålla hårt med och hittade runt om i miljöerna. Även gränssnittet och inventory känns föråldrade och fel – stort och blaffigt. Trots alla sprickor, alla sting av besvikelse och spelets fel och brister är det i stort sätt omöjligt att inte uppskatta ”Resident evil 5”. Även om var tredje minut av de runt tio timmarna det tog att avsluta detta kapitel i spelets historia ser till att lura fram en smula irritation så uppvägde den andra speltiden tråkigheterna med råge. Man tycker ändå om spelet. Väldigt mycket.