Om du bad en någorlunda reaktionär människa – ett nyhetsankare på den amerikanska högervridna tv-kanalen Fox News för att ta ett ytterst aktuellt exempel – att föreställa sig ett typiskt tv-spel, så skulle hans eller hennes mentala bild förmodligen likna ”Saints row: The third” på pricken.
Det här är exakt den smaklösa orgie i våld och sex som dyker upp i bakhuvudet på många människor om så bara ord som Playstation, Xbox eller Nintendo kommer på tal.
Skillnaden mellan ”Saints row” och riktiga skräckexempel som ”Postal” eller ”Manhunt” är att det här glättiga våldseposet formligen osar av självdistans – utan att för den sakens skull vara det minsta representativt för underhållningsformen det tillhör.
Volition har fyllt sin explosiva sandlådevärld med så många diamantinfattade krucifix, latexklädda silikonblondiner och steroidpumpade Jersey Shore-pastischer att ingen behöver ta det på minsta allvar. Om någon ändå skulle frestas att göra det så dör impulsen troligen ut i samma ögonblick som spelets benhårda gängledare surfar på ett stridsflygplan, tvingas delta i bisarr japansk förnedrings-tv eller startar ett gatuslagsmål med en meterlång gummidildo.
Även om jag inte betvivlar att lösryckta sekvenser ur ”Saints row: The third” kommer att användas som argument mot spelmediet och dess själva existensberättigande så kan jag (och min reptilhjärna) inte låta bli att uppskatta det. Det säger något om en uttrycksform när den utvecklats så långt att den vågar driva med sig själv. Och efter senare års ganska tunga, smarta storspel som ”Heavy rain” och ”Mass effect” är i alla fall jag redo att slåss med sexleksaker igen.