Alltsedan det första Zelda-spelet 1986 har serien älskats av barn i alla åldrar. DN:s Susanne Möller har trätt in i det senaste av raden trygghetsskapande fort.
Det handlar alltjämt om barnet. Trots att spelserien firar 25 år i år är den senaste installationen, ”Legend of Zelda: Skyward sword”, inte någon livskris. Ett kvarts sekel tycks inte ha givit upphov till någon existentiell självrannsakan: det är samma väl fungerande koncept som alltid – kryddat med det där lilla extra som i folkmun kallas magi.
Zelda-serien är av barnet, för barnet. När Nintendomorfar Shigeru Miyamoto mindes sin barndoms fantasifulla äventyr i skogarna runt Kyoto och utifrån det skapade det episka äventyret om pojken som skulle rädda världen gjorde han det för barnet. Vi spelade det som barn. Vi växte upp med det och det fick oss att minnas hur det var att vara barn. Hur fantasin kunde bygga ett stort äventyr och framför allt hur man kunde uppslukas av det. Totalt.
Det är fortfarande så. Nästan som en julotta har sin förbestämda form men får fyllas efter prästens eget huvud har varje nytt Zelda-spel sina givna ramar, ikonerna som ska vara där; slangbellan, rupees, fen – men det finns alltid rum för något nytt, det går alltid att förnya. Lite.
”Skyward sword” tar barnet upp i skyn och lägger – förutom ett par andra nyheter – till motionpluskontrollen utan att för den skull göra spelet till en sportig övning. Precis lagom mycket för att kännas nytt, precis lagom lite för att vara tryggt.
På så vis blir ”Legend of Zelda: Skyward sword” till en trygg konstant i våra liv. Där vi får vara barnet, där magin aldrig tar slut.
Likt en annan 25-åring, Generation Y, har Zelda-serien aldrig gjort uppror. Den har aldrig slagit sig loss från sin predestinerade stig utan snällt följt den väg som utstakats. Nedärvd i generationer av grönklädda pojkar. Det är just denna trygghet i dess varande som är så tilltalande.
Nyligen skrev William Deresiewicz i New Yorks Times om Generation Y, eller ”Generation Sell” som han kallade den – de unga vuxna födda från mitten av 80-talet och framåt ett tiotal år. Han beskriver hur entreprenörskapet genomsyrar hela dess väsen, att en påklistrad trevlighet är så väl inövad att den blivit genuin: vem vet vem som erbjuder nästa uppdrag, var nästa möjlighet att greppa efter det stabila livet uppenbarar sig. Var trevlig mot alla (bortsett från om du är anonym på nätet) – det kommer du tjäna på i längden.
Generation Y, uppvuxen efter hippiens kärleksfester och punkens revolt, har alltså aldrig riktigt gjort uppror. Den är visserligen ambitiös, orädd, otålig och ifrågasättande – men den är framför allt entreprenörens generation. Ett uppror vore alltså otänkbart eftersom Generation Y måste vara just trevlig, måste hålla sig väl med alla.
Det kanske låter försiktigt men är på inga sätt mjäkigt. ”Skyward sword” är, precis som de flesta av sina föregångare, precis så magiskt som ett äventyr ska vara för barnet (oavsett vem som är barnet). Den kärlek som finns hos utvecklarna, för serien, för spelarna och för äventyret skiner igenom från första sekund. Inget uppror göres där inget uppror kräves.