Spelhistoriens höjdpunkter har konsekvent varit vattendelare.
Miljoner spelare älskar den episka och fantastiskt designade ”Metal gear”-serien, lika många hatar den för sitt högtravande narrativ.
”Grand theft auto IV” är hyllat för sin popkulturella fingertoppskänsla, men också utskällt för sina många explicita våldsskildringar.
”Uncharted 2. Among thieves” är inget undantag. Älskar man cinematiska, medryckande upplevelser med modernt bildspråk är det här årets spel, kanske mer än så. Men det kommer också att leda till diskussioner om spelmediets möjligheter och dess begränsningar.
”Uncharteds” mest iögonfallande inslag är nämligen dess regi. När äventyraren Nathan Drake hänger med en hand från en fallfärdig tågvagn på kanten till en bergstopp använder utvecklaren Naughty Dog alla trick i boken. Kameran rör sig hackigt, byter hastigt vinkel, tar för ett ögonblick kontrollen från spelaren när Drake tappar taget men finner en livlina i en knarrande fönsterkarm. Det är en scen med hjärtat konstant i halsgropen, och det är bara en av hundratals lika täta scener i ”Uncharted 2”.
Här finner vi också vattendelaren. I den mån det går att kritisera det här exempellöst välproducerade äventyret kommer det att kritiseras för att vara alltför självgående.
Själv ser jag en utvecklare som utnyttjar spelmediets alla styrkor – kontrollkänslan, illusionen av utsatthet, belöningssystemet – och effektivt korsbefruktar dem med allt som filmkonsten i alla år gjort bättre än spel.
Den tidigare nämnda regin är oantastlig, både i filmklippen och under spelsekvenser där kameran ömsom övervakar en hel dalgång från hundratals meter upp i luften, ömsom kryper nära, nära vid pressade eldstrider.
Skådespelarna – främst okända namn med HBO-stjärnan Emily Rose i en av huvudrollerna – gör fantastiska tolkningar av manusförfattaren Amy Hennigs välskrivna dialog.
Visst är det en i grunden lättsam berättelse, men karaktärerna bryter sig ur spelvärldens stela mallar och växer till människor på ett för mediet helt unikt vis. Att Naughty Dog får ut så mycket mer av skådepelare som trots allt medverkat i andra spel beror till stor del på deras annorlunda arbetsflöde. Dialogen spelas in samtidigt som skådespelarnas rörelser fångas digitalt, i stället för i det traditionella dubbningsbåset veckor, ibland månader efteråt. Resultatet är slående.
Men till sist blir det ändå ointressant att analysera enskilda delar i ”Uncharted 2” – spelets verkliga förtjänst är hur det smälter ihop till en helhet som inte överträffas av någonting annat i genren. Varje omfångsrikt pussel övergår i halsbrytande plattformsakrobatik innan det hinner sänka tempot.
Innan jag lyckats bemästra en eldstrid får den ofelbart nya dimensioner i höjd och djupled. Där andra utvecklare hade nöjt sig med ett spelmoment, en miljö, ett tempo – blandar och kuperar Naughty Dog på ett sätt som gör mig fysiskt utmattad.
Jag behöver egentligen inte nämna att ”Uncharted 2” också är det snyggaste konsolspel som någonsin producerats, eller att kontrollen är tillräckligt vass för att ligga till grund för ett lysande flerspelarläge.
Men när man verkligen älskar något är det som bekant snudd på omöjligt att sluta prata om det.