Nazizombier. Farfar ”Wolfenstein” är alltför ängslig för att kunna konkurrera.
Spelet som för 17 år sedan lade grunden till hela fps-genren kan inte längre stå på egna ben.
1992 var tredimensionell grafik, en tystlåten hjälte och det grumliga löftet om att någonstans möta Hitler i en bossfajt allt som krävdes. Nästan två decennier senare är andra världskriget plötsligt en av de mest populära kulisserna för actionspel, och publiken ställer helt andra krav på handling och spelfigursdesign.
Raven Software, som förvaltar serien åt Id Software, är medvetna om detta och försöker med alla medel polera en fundamentalt förlegad spelupplevelse. Vi får zombies, möjlighet att kontrollera tiden samt uppgradera vapen enligt ”Bioshock”- och ”Dead Space”-metoden.
”Wolfensteins” problem är att det är så ängsligt. Det vågar varken löpa linan ut med sitt slapstickarv och bli ett modernt ”Duke Nukem” med avbiten cigarr i mungipan, eller ta nazistestetiken på allvar. Hur effektfullt det senare alternativet faktiskt kan vara visar inte minst holländska ”Killzone 2” – där sotsvart stål och blodröda flaggor kändes mer skrämmande än vilka fradgatuggande monster som helst.
I stället vallas jag runt i ändlösa tyska vykortsmiljöer med en jättelik vapenarsenal och övernaturliga artefakter i rockfickan.
”Wolfenstein” är förvisso inget dåligt spel – Raven är begåvade hantverkare – men det är heller inte bäst på någonting. Tidigare nämnda ”Killzone 2” är alltjämnt snyggast och mest stämningsfullt i klassen, och för den som vill ta sig an världskriget på allvar finns den briljanta ”Call of duty”-serien.
Inte ens den som verkligen brinner för lättsamma matinéinslag bör lockas av ”Wolfensteins” ibland påtagliga Indiana Jones-doft. Amerikanska spelhuset Naughty Dog avslutade nämligen just utvecklingen av ”Uncharted 2: Among thieves”.
Det – till skillnad från det här – är ett spel vi kommer att minnas när året är slut.