Det är inte ofta det händer, men trots att Englands och Skottlands fotbollslandslag haft avgörande EM-kvalmatcher har nationalsporten spelat andrafiol i pressen. Lewis Hamilton kan bli världsmästare i formel 1, men framför allt har England mot de flesta odds tagit sig till VM-final i rugby mot Sydafrika och har på lördag chansen att försvara titeln som Jonny Wilkinson överraskande sparkade hem i Australien för fyra år sedan.

Rugby i England är i en grov jämförelse vad ishockey är i Sverige. Fotbollen får mest utrymme, men rugby kommer som god tvåa i viss konkurrens med cricket. Varför så populärt? Tradition förstås, men rugbylandslaget anses också vara en spegel av det moderna Storbritannien, precis som det mångkulturella franska fotbollslandslaget var vid VM-triumfen på hemmaplan 1998. I alla fall är det så Richard Williams i The Guardian ser på saken i en intressant artikel han skrivit tillsammans med Gavin Evans, en sydafrikansk kollega.

Vid en första anblick är det svårt att förstå vad han menar. På lagbilden inför semifinalen mot Frankrike är 21 av de 22 engelska spelarna vita - bara en har annan hudfärg.

Efter många års problem med rasism på brittiska fotbollsläktare har integrationen av spelare från alla delar av världen i Premier League gjort att få reagerar när majoriteten av startelvan har annan hudfärg än vit.
Rugbyn däremot har förhållandevis få svarta spelare även i den inhemska ligan.
Fotbollen ses fortfarande, trots alla utländska ägarmiljardärer, skyhöga spelarlöner och biljettpriser, som en arbetarsport.
Rugby tillhörde ursprungligen de välutbildade. Ja, sporten har till och med fått namn efter den skola där den först började spelas.

Williams menar dock att rugby betyder olika saker i olika delar i Storbritannien och att sporten inte går att dela in efter klasskalan. I Wales är det främst arbetarklassen som utövar sporten och i Skottland spelas den ofta bland de högutbildade.

I England är bilden mer oklar. Här finner man många fans bland Londons advokater och finansfolk, medan man särskilt i de västra delarna av landet hittar rugbyfantaster överallt, oavsett inkomst, kön eller hudfärg.
Det är kanske därför som en bekant till mig som härstammar från Västindien säger att på lördag kommer ingenting att få störa honom när han slår sig ner framför tv:n för att se finalen.

Det är kanske därför som kungahuset fanns representerat under semifinalen mot Frankrike med prins Harry på läktaren iförd engelsk matchtröja.

I Sydafrika har dominansen av vita spelare i landslaget blivit en politisk fråga. Trots Nelson Mandela och 15 år av antirasism har svarta spelare haft svårt att nå toppen och stjärnan Bryan Habama är en av få i VM-laget. Nu vill politikerna införa kvotering av svarta spelare till landslaget, skriver Gavin Evans.
Han menar att snedfördelningen inte är så märklig med tanke på traditionen. Spelet kom till Sydafrika via engelsmän och spreds till en boerska befolkningen.

Evans beskriver sina kluvna känslor inför VM-finalen 1995, när Nelson Mandela omfamnade kaptenen Francois Pineear samtidigt som han visste att många av de äldre spelarna varit inblandade i incidenter med rasistiska förtecken. Han erkänner att han på grund av detta fram till VM 1995 alltid önskade att hans landslag skulle förlora - en önskan han delade med många svarta sydafrikaner. I dag är det annorlunda.
- Alla människor klär sig i gröna och guldfärgade tröjor - även arbetarna i garaget. Alla i landet stödjer dem, vi önskar bara att det kunde vara några svarta spelarna till, säger en av Evans kompisar i artikeln.
Så kanske har rugbyn trots sin, i alla fall på ytan, våldsamma natur en enande förmåga.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut