Carolina Klüft löste ingenting med flykten från sjukampen. Hon flydde bara från ett problem som kommer tillbaka vid nästa framgång.
När Carolina Klüft började sitt andra OS var det en rysare. I örat. Maratonmännens tennismatch spelades i närheten och tog sig via cyberrymden hem till Sverige, Radiohuset i Stockholm och tillbaka in i Pekings fågelbo och ner i min bärbara.
När jag tittade upp var det plågsamt att se vad som hände inne på arenan.
Att se Carolina Klüft försöka hoppa tresteg var som när Ingemar Stenmark med dålig-i-magen-stil försökte åka störtlopp. Som när Björn Borg gjorde comeback med antik träspade i handen och en sovande gammal kines i tränarstolen.
Det var en svensk stjärna som höll på med något stjärnan inte borde.
Det var extra plågsamt för att hon var så långt borta där hon var. Och så nära platsen där hon borde varit.
Hon hamnade långt ner i trestegskvalets resultatlista, men när hon skulle börja hoppa smällde startskotten för dagens fjärde och sista sjukampsgren, 200-metersloppen, bara tiotalet meter bort.
Det var där hon skulle vara. Som den klarast lysande stjärnan. Den solklara guldfavoriten som stack ut.
OS-elden brann, kvällen var lika underbart skön och månen lika full, vacker och ostörd för Carolina Klüft som för alla andra. Och den här OS-kvällen hade hon blivit som de andra.
För ett år sedan var hon en av friidrottsvärldens största. Nu var Carro en nobody i trestegsmängden.
Första hoppet gick helt obemärkt förbi. Speakern sade inget. Storbildsskärmen visade inte ens försöket.
Hon bytte gren för att ha kul men såg inte ut att ha ett dugg roligt. Blicken var pressad. Glöden i ögonen glimtade bara till före sista hoppet och enda tecknet på glädje kom när hon efteråt sade hur skönt det var att slippa sjukamp.
Tja, vad ska hon säga?
Hon som alltid brukar vara bäst när det gäller gjorde en riktigt dålig tävling. Men hennes mästerskapshistoria gör att jag inte blir chockad om hon slår till med medalj i längdhopp.
Det krävs ändå guld för att slippa devalvering. Allt annat skulle vara sämre än det hon åkt hem med efter en sjukamp.
När Klüft hoppat klart ledde USA:s Hyleas Fountain sjukampen. Vid VM förra året hade Klüft vid samma läge redan mer än hundra poäng mer.
Ara gav bort ett brons.
Carro ger bort ett OS-guld.
Och får hon till en bra längdtävling kommer förväntningarna att öka och pressen med den till nästa år och då är hon snart tillbaka i den tillvaro hon nyss flydde ifrån.
Fram till och med förra säsongen sade Carolina Klüft alltid att hon tävlar för att det är kul. Som alla andra idrottare sade hon också att största pressen skapar hon själv.
Nu vet vi att det inte var sant.
Kraven som kom utifrån var det som förstörde hennes framtid i sjukamp. Hon upplevde att kraven bara handlade om att hon skulle fylla prishyllan med nya guld och jaga vidare mot världsrekordet.
Där borde någon eller några satt in stöten för att få henne att inte byta gren.
Jag önskar att någon eller några lärt henne hur man vid behov stänger av omvärlden. Slutar läsa. Slutar lyssna. Och bara gläds åt att vara bäst i världen.
Istället skapades monster som inte fanns. När jag pratade med tränaren Agne Bergvall före OS-starten berättade han hur jobbigt Carolina Klüft upplevt kritiken och att vara ifrågasatt.
Vän av ordning undrar:
När hände det?
Jag har svårt att komma på någon svensk idrottare som har blivit så hyllad för sin talang, teknik och tävlingsförmåga. Carro har fått en del sågningar för hur hon är som person. Det verkade hon, märkligt nog, ha mycket lättare att ta. Det märktes i SVT:s dokumentär om vägen till OS.
Ifrågasättandet som fanns var hur bra hon skulle kunna bli. Skulle hon kunna bli bäst, i historien.
Jag hoppas att det inte är för sent att få svaret.
Jag önskar att Carolina Klüft tidigare sagt öppet vad hon tycker om det som sägs och skrivs om henne.
Stefan Holm har gjort det på olika sätt under karriären. Jag tror att det är en förklaring till att han inför sin förhoppningsvis sista tävling får till den här kombinationen:
Han är det största guldhoppet.
Och ger intrycket av att vara den mest avslappnade idrottaren i svenska OS-truppen.