Krisen var på väg men den kändes mest som ett svart hot, ett rykte som inte gick att vifta bort. Än så länge var den bara ett muller långt borta, som när en lavin börjat röra sig men inte nått fram och allt fortfarande är förrädiskt lugnt.

Då slog blixten till. En gång. Två gånger.
The Lightning Bolt. Ingen var större än Usain Bolt idrottsåret 2008. Inte ens Michael Phelps. Få idrottsår har varit större än 2008. Tack vare Bolt och Phelps. De använde dagarna i Peking till att spränga tidsgränser och flytta gränser för vad som känns möjligt.

Bolt höll på att förstöra sin karriär när han inte insåg sin talang, Phelps karriär höll på att förstöras av lärare som inte kunde ana vilken talang som bodde i den överaktive pojken.

I Peking höll jag på att förstöra festen.
Är så miljöskadad av avspärrningar och staket och regler och mixade zoner och stängda landskap ute på idrottstävlingar. Det känns ofta som att stjärnorna är på månen och tävlar, vi andra är kvar här nere.

Men. Plötsligt. Jag var så nära. Längst ner i Fågelboet. Ett lyft från stolen, ett kliv över det knähöga räcket och jag hade varit inne på banan. Tvångstanken for genom skallen. Om man skulle ta och bli världskändis… Men jag satt kvar, lät Bolt springa och fick några sekunder som stannar.

Så är idrotten när den är som bäst. Ögonblick när inget annat spelar roll, när den chockade hakan faller fritt, när minnen bränns ner på hårddisken. Och man vet att miljoner andra upplever samma sak samtidigt.

Friidrottare får till sånt lättare än simmare, Bolt gjorde det tydligare än Phelps. Därför är han störst och bäst 2008. När Bolts första seger var klar var han inte ens i mål. Ena skon inte ens knuten. Men han vände sig mot min läktare och det såg ut som att han skrek men jag hörde inte vad. Kanske det självklara. "Världen är min."

Och han slog ut med armarna och han hade krossat alla och allt utom en misstanke. Går det att springa så här fort utan att dopa sig?
Vet inte. Hoppas det.

Spelens slogan var: En värld, en dröm.
Bolt satte två världsrekord. För att uppfylla Phelps dröm krävdes åtta guld - och lite hjälp från hans vänner. Under en av lagkappernas sista sträcka var tanken ostoppbar: Jaha, där sprack den storyn. Frankrike vinner, Phelps dröm spricker. Han kommer inte att spöa Spitz i simhistorien. Shit happens.

Då började Jason Lezak den osannolika, mäktiga upphämtningen. Finalernas slutstrider var ofta ett enda jätteplask i Vattenkuben och sedan fick man titta på tavlan för att se resultatet. Jaså. Hon vann. Så pass.
Inte den här striden. Den gick att se, uppleva, älska. Lezak hade den franske fartkungen Alain Bernard framför sig men Lezak lever högt på sin förmåga att hämta in underlägen i lagkapper. Lezak lyckades och det där minns jag mest av Phelps åtta guld. Lezaks spurt och Phelps extatiska vrål när spurten var klar.

Åtta är lyckotalet i Kina. Åtta var siffran Phelps tar med sig vidare in i idrottshistorien.

Att vara på ett OS är att vara i en bubbla. Den här var skinande och strålande, där inne fanns mycket skrämmande och spännande.
Mot slutet av idrottsåret började krisen lämna tydliga spår i idrottsvärlden, mest märktes det i motorsporten. Nästa år kommer fler tävlingar att ställas in, sponsorerna blir mer svårflirtade och lönerna mindre, men knappast lönegapen.

Det gick inte en dag i Peking utan att jag tänkte: Hur ska det här hålla? Vad händer om det spricker? Vad gör Kinas nya, välmående medelklass då? Krisen spreds snabbt som ett vidrigt virus över världen, om Kina insjuknar på allvar stannar det knappast bara vid en ekonomisk åkomma. Då kan diktaturens dagar vara räknade.

Kina vann flest guld i sitt OS. Spanien fick festa flest gånger 2008. Nadal tog över tennistronen, Carlos Sastre tog "Touren" och med Nadal i laget blev det finalseger i Davis Cup.

Och i EM kom fotbollstiteln som fick stora delar av fotbollsvärlden att vilja dricka cava och skrika äntligen. Jag med? Lugna er lite. Det var ju ändå "mitt" Tyskland som torskade i finalen. Men, okej då. Det var kul att Spanien äntligen fick till det och det var roligt att bästa balansen vann.

Det är för lätt att säga att EM bara var det offensiva, anfallsglada mästerskapet. Ingen kommer någonsin att vinna ett stort mästerskap utan att ha ett urstarkt försvarsspel. Men den här gången var man chanslöst utan ett lysande anfallsspel - också.

Rysslands försvar var ett skämt redan mot Sverige men det hade Sverige ingen chans att utnyttja. Spanien har spelat lika bra anfallsfotboll tidigare men den här gången var det inte bara ett helvete att försöka stoppa Spanien. Spanska sjukan var botad, mästerskapens förbannelse över. Medicinen? Ett fungerande försvar.