– Det var en rätt vacker saga fram till 1998, från sämst i ligan 1992 till ett etablerat topplag. Sen valde man att gå en riktig genväg. Jag tyckte att det var idioti, jag klev av då, säger Per Källman, tränare i M7 under 90-talet, även i styrelsen, numera på basketförbundet. Man backade inte ur i tid, man gasade till vansinne, tills det kraschade.
Det gick bra för M7 i den högsta ligan. Man satsade mer och mer och värvade fler och fler spelare. 1997 var man exempelvis i final. Sen var det det där med Magic Johnson.
Magic Johnson skulle göra comeback i Europa. Egentligen hade han ju lagt av. Och han var mer än en basketspelare. Han var en ikon – en man som klarat att leva med hiv, varit med i Dream Team 1992, spelat över 900 NBA-matcher. Det skrevs massvis om honom. Meriterna, vinsterna, myterna och det fanns att krydda med.
”Han har startat en kedja med biografer. Han är delägare i en kedja med kaféer. Han äger fem procent av Los Angeles Lakers. Han äger en bank tillsammans med bland annat sångerskan Janet Jackson.” (Ur DN 19991024).
Jonas Larsson, tidigare spelare i M7 som nu är assisterande tränare och enligt många navet i dagens Borås Basket, var vid denna tid proffs i Frankrike.
– Man frågade mig varför Magic var i Borås. Jag ställde samma fråga. Men det var väl lite tillfälligheter. Sen blev det så.
Problemet var egentligen inte att Magic Johnson skulle spela för Borås. Problemen var ekonomiska.
– Upplägget var helt vansinnigt. Det skrevs avtal som var jävligt dåliga. De skulle ha betalt på bruttobiten, oavsett om vi gick med vinst eller inte skulle de ha sina pengar, säger Per Källman.
– Det var väldigt mycket folk som kom in: advokater, amerikaner och Magic, säger Jim Thuresson, dåvarande spelare, numera mental rådgivare i Borås basket.
Det blev underskott, stämningar och problem. Magic drog sig ur, han var ju inte bara spelare utan även inuti organisationen. 2003 gick klubben i konkurs med runt fyra miljoner i skulder.
– Man drog på sig för mycket kostnader, som en av Magic tillsatt sportchef till exempel. Det var mycket ”behövs det pengar ska Magic fixa, Nike ska fixa”, säger Jonas Larsson.
Spelarna flydde. Det som fanns kvar var lag i division ett, reservlag, farmarlag. Lika häftigt som det varit under de sex matcher Magic varit på plats med publikfester och hela världens intresse, lika tyst var det nu.
– Det var mörkt i flera år. Såren var djupa, säger Per Källman.
Men nu är det alltså kamp om topplaceringar igen. Kunde man ens tro att det var möjligt?
– Man hade förhoppningar. Kändes det realistiskt då? Nej, säger Jim Thuresson,
Att det kändes extra surt var på grund av att det inte bara varit cirkus. Under ett tag var laget riktigt bra. Hävdade sig i Europa, vann, spelade vackert.
– Magicåret var fantastiskt på många sätt. De gjorde bra resultat, bättre än något annat svenskt lag någonsin gjort, säger Johan Rydén, reporter på Borås tidning.
För att ta sig uppåt mot eliten igen var man tvungen att börja från början. Sponsorer, förtroende, spelare – allt var tvunget att skapas mer eller mindre från noll.
Utan genvägar, utan världsnyheter, utan någon direkt kassa.
– För att få upp Borås Basket har det krävts långsiktigt arbete, ungdomsverksamhet i hela trakten. Och nyckeln var att Jonas Larsson kom tillbaka, han var droppen som fick folk att tro på projektet igen, säger Frank Alm, tränare i förlagan till M7 och numera i Marbo ungdom som samarbetar med Borås Basket.
– När Jonas Larsson kom tillbaka, spred han väldigt mycket energi, fick med sig väldigt mycket folk, säger Jim Thuresson.
Alla kring Borås Basket lyfter fram Jonas Larsson, den landslagsmeriterade hemmasonen. Efter att ha lämnat M7 under mitten av 90-talet för spel utomlands var han tillbaka i stan 2005. Man ger honom mycket av äran att det spelas klassbasket i Borås igen. Själv är han saklig.
– När jag började var det med stor försiktighet. Bygga med bra ekonomi, spelarna får sin lön den 25:e varje månad. Det handlar om att bygga från grunden. Man måste ha pengar först innan man använder dem.
Med framgångarna har publiken börjat öka igen. Hemmasnittet för Borås ligger kring 1.200 åskådare, vilket är tredje bäst i basketligan. Senast i mötet med Uppsala hade man nästan 3.000 när sponsorerna bjöd på inträdet och laget bjöd på kross (107–73). På sista tiden har basketen gått om hockeyn i stan på publikfronten. Nu är man andra sport åskådarmässigt i stan, efter fotbollen, vilket inte är vare sig fy eller skam i Sverige.
– Det märks på publikfesterna att det nästan är lite feber, säger Johan Rydén.
Så nu är allt frid och fröjd. Man har en ekonomiskt sinnad Jonas Larsson, en styrelse som delvis minns hur illa det kan gå och det börjar lukta guldchans. Finns det inte en risk att det händer igen? Att medaljen ligger där och doftar så där vansinnigt gott att man vill skynda på, bara lite, lite grand? Spendera mer än man har?
– Jag har koll på det där. Jag är med och rapporterar till styrelsen. Det ska alltid finnas goda marginaler, säger Jonas Larsson. Så länge jag är kvar kommer det inte att hända.
– Man vet ju aldrig, men än så länge har man inte spekulerat med pengar i onödan. Det är bara att hoppas att de inte svävar iväg, säger Johan Rydén.
– I dag är det uppbyggt på ett helt annat sätt. Risken finns inte överhuvudtaget, säger Frank Alm.
Ekonomiska tvärsäkra uttalanden kan man ju alltid diskutera, men det finns några lite mer runda friskhetstecken hos klubben i dag. De talar om själva kärnverksamheten, lokal förankring, omtanken om spelare, ledare och folk runtomkring.
– Innan Magic kom hade vi ett bra program, säger Jim Thuresson. Det sociala, basketbiten, det mentala, maten, helheten. Sen blev det andra bullar. Hela familjekänslan försvann. Vi fick börja om från början igen. Men idag är vi åter högt upp. Vi jobbar kontinuerligt. Det ska vara en familj som håller ihop.
Så även om Borås förlorade den där matchen i Solna den sista januari i år – när materialaren delade ut nya vita handdukar och knäckte plastförseglingen på mineralvattenflaskorna i sista pausen till tonerna av You could be mine – då var fågeln Fenix ganska högt upp i luften.