Det handlar inte om en enskild tränare eller en enskild berättelse.

Den kritik som tidigare landslagsgymnasten Marisa da Silva i lördagens DN riktade mot topptränaren Staffan Söderberg var en del av ett utbrett, icke ifrågasatt, träningsklimat.

Det menar ex-gymnasten Susanne Meckbach, som delvis tränade elitgymnastik under samma period som da Silva. I samma hall, men för en annan klubb och med en annan tränare.

– Det var inte just Staffan, utan klimatet inom gymnastiken i Stockholm. Det vet alla vi som satsade då, säger Meckbach, i dag 30 år.

– Utskällningar, hot om olika saker och viktkontroll. Det förekom, och är hundra procent sant.

Hur skulle du beskriva ledarstilen?

– En auktoritär ledare, där grunden var hot och bestraffningar. De kunde säga ”om du inte vågar köra det här får du åka hem” eller, när händerna blödde, ”kör vidare”.

Susanne Meckbach tränade 20 timmar i veckan, men tvingades sluta med gymnastiken som 14-åring. Då hade hon dragit på sig en så pass allvarlig ryggskada att hon fortfarande känner av smärtan. Varje dag.

– Jag grät en hel sommar när jag tvingades sluta, men så här i efterhand tycker jag att det var bra att mina föräldrar tog det beslutet.

Susanne Meckbach är i dag doktorand vid Linnéuniversitetet och forskar om ledarskap inom idrotten.

Först efter att ha slutat med gymnastik, och mött en annan tränarmentalitet inom friidrotten, förstod hon att något var snett i gymnasternas vardag.

Även forskningen har hjälpt till i den insikten.

– I forskarvärlden brukar man tala om att man socialiseras in i sin idrott. Man lär sig gällande normer och värderingar. I gymnastiken sitter det i väggarna att man följer sin tränare. Man klagar inte. Och man kör hårt även om man har ont.

– Som barn har man inga andra referensramar. Då blir det svårt att avgöra vad som är ett sunt ledarskap. Det som skedde blev normalt.

Hon tillägger:

– Men man ska inte bli utskälld av sin tränare. Det är inte sunt.

Precis som da Silva beskriver Meckbach ett träningsklimat i Åkeshovshallen i Stockholm där föräldrarna hade liten, eller obefintlig insyn. Om Marisa da Silvas ”varning” till dagens föräldrar säger hon:

– Medvetenheten är nog inte så stor hos föräldrarna. Jag kan tänka mig att även föräldrarna såg upp till tränaren.

I dag önskar Meckbach att klimatet är annorlunda, men gymnastiken har ändå satt sina spår:

– Får jag barn själv skulle jag aldrig sätta dem i gymnastikträning på den här nivån.

– Att riskera att utsätta barnen för den här enorma träningen och sen att de kanske får problem senare i livet... Det känns inte rätt som mamma.