Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Sport

Björn Borg är bäst av dem alla

02:45. DN har under december listat de främsta idrottarna i Sverige genom tiderna. Etta: Björn Borg. DN:s Johan Esk har träffat legendaren i Stockholms tennishall.

Dagens Nyheter utser Björn Borg till Sveriges främste idrottare genom tiderna.

Men tänk om hans pappa inte hade spelat hem ett tennisracket i en pingistävling.

”Då kanske jag inte hade börjat spela tennis. Det vet man aldrig”, säger den levande legendaren.

    Stockholms tennishall en onsdag i december 2014. Dagens Nyheter är på plats för att träffa en motionär som just avslutat ett pass, han är nummer ett på DN-sportens lista över Sveriges 150 främsta idrottare genom tiderna.

    Som en gåva har vi med DN:s stora verk med 150 förstasidor.

    – Vad kul... 150 år, säger Borg medan han bläddrar i boken för att hitta förstasidan från den 17 juni 1974.

    Björn Borg har vunnit Franska mästerskapen, hans första Grand slam-titel av elva, och rubriken slår fast att han är bäst i världen.

    Varför blev just du det, bäst i världen?

    – Jag hade motivation, vilja och envishet. Jag verkligen älskade det jag höll på med och hatade att förlora. De egenskaperna är viktigast.

    Vad betydde mest, den tekniska talangen eller den mentala styrkan?

    – Talang är viktigt men framför allt måste du lägga ner ett otroligt hårt arbete. Och särskilt som tennisspelare måste du ha ett otroligt bra psyke. För du är ensam ute på banan. Skillnaden mellan toppspelarna och de andra är vilka som vinner de viktiga bollarna.

    Var fick du ditt starka psyke ifrån?

    – Det var något jag fick lära mig på banan. I början hade jag envisheten och motivationen och hatade att förlora, men viljan att hela tiden fortsätta vad det än stod, det fick jag lära mig på träning helt enkelt. Varje träning blev som en match. Jag fick lära mig att försöka koncentrera mig på varje boll. I början var det svårt att bara hålla koncentrationen i en halvtimme innan det började fladdra i huvudet men till slut kunde jag stå på banan i två timmar och bara koncentrera mig på varje, varje boll. När jag sedan spelade matcher hade jag gjort det där på träning

    – Jag tycker att många spelare i dag... när du går ut och ska träna, gå ut och koncentrera dig. Håll inte på och snacka. Spela! Sen kan man snacka och göra vad man vill.

    Du har sagt att för att träna så mycket som du gjorde måste man vara speciell. Är en sån förmåga medfödd?

    – Du måste tycka om att träna. Ibland är det tråkigt men du måste ändå gå ut och genomföra passen och i längden är det omöjligt att bli bra om man inte tycker om att träna mycket.

    Björn Borg spelar fortfarande tennis, ”tre eller fyra timmar i veckan”. Foto: Lars Lindqvist

    Om du inte hade blivit bäst i världen i tennis. Vad hade du gjort då i livet?

    – Det hade absolut blivit något inom idrotten. Kanske ishockey som jag spelade eller bordtennis, som min pappa spelade.

    – Det är bara tillfälligheter att pappa vann ett tennisracket, om han inte hade vunnit och inte ett av priserna hade varit ett tennisracket – då kanske jag inte hade börjat spela tennis. Det vet man aldrig.

    Förutom att din pappa vann ett tennisracket i en pingistävling, hur mycket kom din tennisteknik från pingisen, jag tänker på din toppade forehand.

    – När jag började spela var det ingen som sade: ”Så här ska du spela, så här ska du hålla ett racket”. Efter ett, två år kom alla och sade att jag spelade fel. ”Så där får man inte spela, man kan inte spela så där. Du kommer att få ont i armen”. Allt var fel, men jag lyssnade inte. Det gick ut i ena örat och ut i andra. Jag tyckte att det kändes bra och sade: ”Jag skiter i det där. Jag fortsätter med min stil.”

    Men att stå och slå mot en garagedörr och ändå få till toppade forhandsslag, hur gick det till?

    – Det berodde på hur långt från garagedörren jag stod. Ibland stod jag nära och då slog jag så här (Borg håller osynligt racket), men ställde jag mig längre ifrån blev det naturligare att jag höll ett annat grepp. Och bollen kunde studsa upp högre först.

    Bakom Borg finns några av Jacob Forsells klassiska bilder på väggen. På en faller han ner på knä, publiken står upp och skriker, ännu en Wimbledontitel är hemma.

    Många stora idrottare känner ofta mer lättnad än lycka efter stora segrar. När du sjunkit ner på Wimbledons gräs, vad kände du mest – lättnad eller lycka?

    – Det var lycka. Det är det man har strävat efter ett helt liv. Tänk vad du har slitit för att nå dit. Tänk hur många timmar du har lagt ner och vad du har offrat, men du har gjort det med hjärtat. Och sedan att få den utdelningen och vinna Wimbledon, som är det största man kan vinna som tennisspelare, det är en otrolig lycka. Du kan inte få mer lycka. Den där första gången jag vann, den känslan var otrolig.

    Var den första segern i Wimbledon känslomässigt större än den femte?

    – Det är svårt att säga. Självklart var femte segern också väldigt speciell, hur matchen mot John (McEnroe) utvecklades. Jag får säga båda.

    Redan under pågående final 1980 sade radio- och tv-kommentatorer att det kanske var den bästa tennismatch som spelats. Förstod du det då?

    – Nej, jag och John har pratat mycket om det. Vi förstod att det var en bra match, men att den skulle bli en riktig klassiker, det förstod vi inte förrän många, många år efteråt. Då förstod vi också att den där matchen var något speciellt för oss båda, för Wimbledon och för hela idrottsvärlden.

    – Matchen hade allt men när man spelar en sån match tänker man bara på att vinna bollar. Ofta kan det vara bättre spel på vägen till final men i den matchen spelade jag och John en hel del riktigt bra tennis.

    Björn Borg vrålar av lycka över sin femte raka Wimbledontitel. Foto: Olle Seijbold

    Minns du mycket av den matchen eller flyter alla dina matcher bara ihop i minnet?

    – Jag kommer nästan ihåg varenda boll i den där matchen. Leo, yngsta sonen, spelar tennis och han ville titta på den där matchen för ett tag sedan och när vi satt där kom jag ihåg allt som skulle hända. Det gör jag med de största matcherna.

    Vad säger Leo om matchen?

    – Hur kunde du missa den där bollen? Närå, men han kan så mycket tennis även om han bara fyller tolv nästa år, så han förstår vad som är bra bollar. Han säger att: ”Ni slår inte lika hårt som de gör i dag”.

    – Tittar man på den där matchen ser man hur mycket jag gick på nät. Många säger: ”Du stod på baslinjen hela tiden” men det var verkligen inte så. Gräset var mycket snabbare då, nu är det knappt någon som spelar serve-och-volley, det är lite synd.

    En stor tennisfinal är som ett gladiatorspel. Hur var de matcherna?

    – Att gå in och spela Grand slam-final är bland det skönaste som finns. När du går in på banan är det du som bestämmer där ute, det är du som ska försöka vinna bollarna, det är du som har kontrollen. Det är du som ska avgöra. Det är en härlig känsla.

    Kunde du efter segern 1980 tro att du ett år senare redan skulle känna dig färdig med tennisen, vid 25 års ålder?

    – Om jag tänker på alla mina finaler i Wimbledon, den 1981 mot John, den skulle jag ha vunnit. Men där började hela det där med den mentala biten. Jag kunde inte fokusera eller hade motivationen till hundra procent. När man står på centercourten i Wimbledon ska det vara den bästa känslan en tennisspelare kan ha, men den hade inte jag längre.

    – Lennart (Bergelin, tränaren) såg det också under matchen. Och framför allt efteråt. ”Jaha, vad gör vi nu”, undrade jag. Jag brydde mig knappt och det är inte jag, jag hade ju alltid hatat att förlora. Då såg Lennart att något inte stämde.

    Varför fann du och John McEnroe varandra så bra?

    – Han och Jimmy Connors kom båda från Amerika och de hatade varandra. Jag var någon sorts kille i mitten som båda respekterade men John respekterade mycket mer. Och vi fick en respekt för varandra direkt, både som människa och som spelare. När John kom började Connors kritisera honom direkt, men jag gjorde aldrig det, jag sade att det var jättekul att det kom en annan amerikan, en jätteduktig spelare. Det märkte John.

    Hur ser du på att du betydde så mycket för Sverige och svenskarna under många år?

    – Det jag och Ingemar (Stenmark) gjorde var viktigt för Sverige som idrottsland. Visst, Sverige har haft många duktiga idrottstjejer och idrottskillar i alla tider men vi två skapade det där otroliga idrottsintresset med hjälp av tv och media. Det är kul att ha varit med om det faktiskt.

    Du och Ingemar behandlades ganska olika av media då, du hade det tuffare. Hur ser du på det i dag?

    – Jag tror att det är bra att ha en man kan skriva lite negativt om och så en som man inte hackar på. Vi har en där och så har vi en där som är lite stökig, det var jag. Balansen blir väldigt bra då för tv och tidningar och det var väl så det var. Men som människor var vi två riktiga kämpar i det vi gjorde. Vi gav hundra procent, vi ville vinna och gjorde otroliga resultat.

    När Tommy Engstrand hade releasefest för sin bok sade du att Zlatan Ibrahimovic kanske kommer att sakna uppmärksamheten efter karriären. Har du gjort det?

    – Nej, absolut inte. Jag får förfrågningar nästan varje dag från olika håll i världen att åka dit eller dit men jag tycker bara att det är så skönt att vara med familjen och ha ett fridfullt liv. Jag tror att Ingemar är likadan.

    John McEnroe gratulerar Björn Borg efter finalen (Borg vann med 2–0 i set) i Kanadensiska mästerskapen 1979. Foto: Hasse Persson/TT/Expressen

    Men Ingemar fick ett jättegenomslag bland alla ungdomar med Mästarnas mästare. När får vi se dig där?

    – Den frågan har jag fått hundra gånger... det är ett jättebra program men det är ingenting för mig. Jag tycker om att motionera och är fortfarande i bra form men just Mästarnas mästare, nä, det är ingenting för mig.

    Det här med att alla vet att Björn Borg är ett klädmärke men alla svenskar vet inte längre att Björn Borg var bäst i tennisvärlden. Hur är det?

    – Det är ganska normalt. Det är många som säger: ”Borg, han gör väl kalsonger eller nåt?” Det är inget jag tänker på, det är många år sedan jag var framgångsrik.

    Hur är du som tennispappa?

    – Jag måste säga att det är mycket svårare att vara utanför än på banan. Jag känner att jag gärna vill hjälpa till. Leo älskar tennis. Han tränar varje dag och anmäler sig till tävlingar själv. Han har bra tränare men jag och Patricia hänger med till tävlingar.

    Varför har du aldrig tagit på dig någon ledarroll?

    – Jag har fått många frågor under många, många år. Men om jag skulle ta det ansvaret, då skulle jag börja om igen. Jag slutade för att jag tappade motivationen. Det skulle aldrig falla mig in att åka jorden runt och sätta mig på läktaren och titta. Det livet har jag levt och skulle absolut inte vilja göra igen.

    Kommer Sverige att få fram en världsstjärna igen?

    – Absolut men det kommer att ta tid. Jag vet att det finns många som gör många positiva saker nu, klubbar och förbund och coacher. Om fem år har vi nog några namn på topp-100, topp-50. Vi måste börja någonstans. Det finns ett helt annat intresse att försöka förändra svensk tennis, vi måste göra det. Det var många år som vi inte gjorde det. Just nu har vi i många klubbar där många coacher gör ett jättebra jobb.

    Om man kollar på hur det var när du var stjärna mot när Zlatan är stjärna verkar det ha varit mycket roligare på din tid. Nu är stjärnorna bevakade av alla var de än är. Det var väl mer glamour och rock'n'roll på er tid?

    – Jamen, det var det ju. Speciellt vi tennisspelare, vi var ju lite rockstjärnor. Jag skulle kunna tänka mig att det var roligare på min tid...

    Det finns en bild i rummet här bredvid som visar hur du flyr från ett hotellrum. Hur var det att som tonåring att komma ut till den världen?

    – Det var lite häftigt, spännande. På hotellet kunde det stå massvis med tjejer i receptionen eller korridoren. De väntade bara på att jag skulle komma ut, så då fick jag dra fönstervägen istället. Det var ju skitkul, asså.

    Men mitt i allt det där lyckades du ändå fokusera på tennisen. Hur klarade du det?

    – Jag var den av alla tennisspelare som var mest professionell i början. Jag var den som började med löpträning, som började träna fem timmar varje dag, som var noga med att sova och äta. Sen tog alla efter mig för alla fattade att vill du bli bäst i världen måste du sköta dig.

    Är det stora arvet du lämnade i tennishistorien – proffsigheten?

    – Ja och det är jag stolt över. Jag var också den förste som hade en coach med mig, sedan började alla ha det. Jag gjorde många saker först av alla.

    Zlatan är en bild av dagens Sverige. På vilket sätt var du och Ingemar en bild av gårdagens?

    – Tack vare mig och Ingemar blev Sverige ett namn över hela världen och vi gjorde därmed mycket PR för Sverige. Zlatan representerar världens största sport och han representerar ett Sverige där det bor många olika sorters svenskar och det är jättepositivt.

    Hur ser du på att det finns ett parti med folk som knappt ens vill kalla Zlatan för svensk?

    – Det är otroligt. Zlatan kan inte vara mer svensk och vi ska vara väldigt stolta över vad han gör och vad han gjort för Sverige. Det är bara hoppas att han fortsätter att spela fotboll många år till.

    Till skillnad från Zlatan levde du aldrig ut dina känslor på planen. Jag vet att du tidigt bestämde dig för det, men hur klarade du att stänga inne känslorna?

    – Jag blev ju avstängd på grund av mitt humör och när jag kom tillbaka då höll jag käften helt enkelt. Jag ville inte bli avstängd igen för jag älskade sporten. Det var mycket lärdom för mig. När jag tittar på tennis i dag ser jag många som uppför sig illa på banan. Stäng av dem. Och låt dem spela igen efter x antal matcher. Jag lovar att de lär sig.

    I nya boken ”När vi var bäst” säger du att ”Tennis är ensamt, det var det jag gillade”. Var det därför du inte valde en lagsport?

    – Ibland saknade jag lagsporter. Det var skitkul när vi vann Davis Cup i Kungliga, vi hade ofta jätteroligt i laget. Men jag tror ändå att jag tyckte bäst om att vara ute på banan ensam och försöka prestera själv.

    Hur ser en vanlig dag ut i ditt liv?

    – Jag går upp kvart i sex, vi bor ute på Värmdö, mitt emot Ingarö. Ungefär vid sju-tiden åker vi och lämnar barnen i stan. Efter det spelar jag ofta tennis. Jag brukar spela tre eller fyra timmar i veckan, ibland är det skitkul, ibland är det tråkigt men jag spelar för att få motion. Sedan åker jag ofta till Björn Borg-kontoret och kollar vad som händer där. Sedan skjutsar jag Leo till Kungliga, han spelar där efter skolan. Sedan åker jag hem, Patricia brukar hämta honom efter träningen. Sen är det läxor med Leo, så dagarna går. Patricia har två barn som heter Casper och Bianca som är 18 och 20. Dessutom har jag min stora son Robin men han är 29 och har egen familj.

    Björn Borg betraktar DN:s förstasida den 17 juni 1974 där den stora bilden visar Borg med tränaren Lennart Bergelin. Rubriken lyder: Världens bäste spelare! Foto: Lars Lindqvist

    Är du farfar?

    – Jag är farfar, ja. Jag blev det i januari till en jättefin tjej, Celine. Jag känner mig jättegammal nu. Närå, det är jättekul att vara farfar.

    Är du rädd för att bli gammal?

    – Nej, absolut inte. Jag ser fram emot att bli gammal på det vis att jag har varit med om så mycket från att jag var 13-14-år. När jag blir gammal kanske det blir lite lugnare.

    Nu lever du ett liv du verkar trivas med och du hade din framgångsrika karriär. Men hur ser du på de stormiga åren däremellan?

    – Jag var inte förberedd på vad som skulle hända efter att jag hade slutat spela tennis. Allt jag visste var att: ”Nu vill jag göra något annat”. Det blev allt möjligt, jag skulle pröva alla slags saker, både positiva och negativa, det blev en del av livet för att jag inte var van. Det tog tid att lära sig att leva det vanliga liv som många har, att hitta sig själv helt enkelt. Vad vill jag göra? Vad vill jag inte göra? Och skilsmässor och allt. Det tar tid att hitta sig själv och det har jag gjort sedan många år – men det tog tid.

    På väg ner mot banorna i Stockholms tennishall hänger svensk idrottshistoria på väggen. Några av Borgs klassiska Donnay-rack som med sin stenhårda strängning bidrog till magiska ögonblick.

    Han som skapade ögonblicken har hemma inga synliga tecken på att han varit en av tennishistoriens bästa. Men när jag påpekar att det blev ett j-a liv när han skulle sälja sina Wimbledon-pokaler, då ler Björn Borg.

    – Det var kanske inte det smartaste jag gjort, jag är glad att jag köpte tillbaka dem. Men jag behöver inga saker för att visa vad jag gjort.

    Han tittar på mig med den där blicken som såg på mig genom tv-rutan under min uppväxt och så pekar han mot sitt huvud:

    – Jag har allt här inne.

    Grand slam-titlarna
    Borg med första Wimbledonpokalen.

    Björn Borg vann elva Grand slam-titlar under sin karriär:

    1974
    …Franska mästerskapen…
    Besegrade Manuel Orantes i finalen

    1975
    …Franska mästerskapen
    Besegrade Guillermo Vilas i finalen

    1976
    Wimbledon

    Besegrade Ilie Nastase i finalen

    1977
    Wimbledon
    Besegrade Jimmy Connors i finalen

    1978
    Franska mästerskapen

    Besegrade Guillermo Vilas i finalen
    Wimbledon
    Besegrade Jimmy Connors i finalen

    1979
    Franska mästerskapen
    Besegrade Victor Pecci i finalen
    Wimbledon
    Besegrade Roscoe Tanner i finalen

    1980
    Franska mästerskapen
    Besegrade Vitas Gerulaitis i finalen
    Wimbledon
    Besegrade John McEnroe i finalen

    1981
    Franska mästerskapen
    Besegrade Ivan Lendl i finalen