Det är en vanlig regnig fredagskväll i Värmland – och det är proffsboxningsgala i hockeytemplet Löfbergs Lila arena i Karlstad.
Under nästan tre decennier var proffsboxning förbjudet i Sverige, men sedan 1 januari 2007 är det åter tillåtet – om än i stympad form. Den maximala matchtiden är 12 minuter. Så länge restriktionerna finns kvar kan inga riktiga titelmatcher arrangeras i Sverige.
– Det är inte bra, det är som en halv måltid. Eller som om Usain Bolt bara skulle springa 50 meter, säger den amerikanske tungviktaren Al Cole.
Första året med proffsboxning arrangerades sju galor. Sedan har intresset svalnat och flera arrangörer har tvingats ställa in eller lägga planerade projekt på is.
Men i Gustaf Frödings stad har den mest urbana av sporter fått nytt fäste. Här arrangeras för tredje året i rad en gala som samlar runt 3 000 åskådare. Omsättningen är i mångmiljonklassen, och utan finansiellt stöd från boxningsentusiasten och fastighetsägaren Benny Rosén från Göteborg är det osäkert om det skulle bli någon gala överhuvudtaget.
Det är ett dygn kvar till match, boxarna ska kontrollvägas på en scen i en galleria i centrala Karlstad. Fortfarande tio minuter efter utsatt tid sitter promotorn Anders Holmberg med mobilen tätt tryckt mot örat. Svetten rinner i pannan, förhandlingar pågår in i det sista.
– Du vet, det är massor av folk som väntar, säger Holmberg aningen stressat i mobilen.
Anders Holmberg är spindeln i nätet för Karlstadsgalan, som i år fått namnet ”Ingo the Champ” som en hyllning till att det är 50 år sedan Ingemar Johansson besegrade Floyd Patterson och blev världsmästare i tungvikt. Till det civila är Holmberg inköpschef, men framförallt rymmer hans hjärta en stor passion för boxning. Han har en handfull SM-medaljer och gick i fjol en proffsmatch i USA, som han vann.
Men nu sitter Holmberg på scenen i gallerian, sammanbiten. Hur ser matchprogrammet ut? Vilka boxare är egentligen här?
– Att arrangera en proffsboxningsgala är nog bland det svåraste man kan ge sig in på. Det är en väldig logistik. Det tar minst sex månader att planera, och de sista veckorna är det verkligen dygnet runt-arbete. Det här har varit den svåraste galan hittills att få ihop, säger Holmberg.
Här är några av knutarna Holmberg tvingats lösa:
Joey Abell, som promotorn Don Elbaum kallar den störste djurvän som finns, är skadad. Han skulle rädda en katt som klättrat upp i ett träd. Men tungviktare och tunna grenar är ingen bra kombination. Abell föll till marken och gjorde illa benet.
– I went bananas! säger Elbaum.
När Andreas Gustafssons tilltänkte motståndare blev skadad snabbinkallades den 48-årige förre världsmästaren Ray Mercer, som boxats i Karlstad tidigare. Men det ska fan vara boxningsarrangör. När Mercer inte fick gå huvudmatchen började han enligt Anders Holmberg att krångla och stannade helt sonika hemma.
– Han är inte välkommen tillbaka hit, säger Holmberg kort.
Och så det största namnet av dem alla: Roy Jones Jr, amerikanen som vunnit titlar i fyra viktklasser och som är en av de allra bästa boxare världen skådat sedan Muhammad Alis dagar. Jones var inbjuden som hedergäst, och för att hjälpa vännen Al Cole i hans ringhörna. Holmberg skickade en välkomstkommitté till Arlanda, med limousiner och allt. New York-planet landade – utan Jones. ”Han är alltid ute i sista minuten” var vännen Coles lakoniska förklaring.
– Och det är egentligen inte särskilt viktigt för mig att ha honom i ringhörnan, det kan vem som helst klara. Till och med du. Du tar bara ut mitt munskydd, ger mig lite vatten och säger åt mig att jabba, säger Cole, en gammal världsmästare som vid 45 års ålder blivit handelsresande i boxning.
Jag erbjuder inte mina tjänster och Roy Jones Jr förblir osynlig.
Invägningen visar upp en i sanning brokig skara boxare, från den lille chilenaren Julio Vargas, 55,8 kg, till Attila Levins 122,2 kg. Det går alltså – med god marginal – mer än två Vargas på en Levin.
– Var har vi vår afrikanske vän, har han kommit än? Nähä, då tar vi nästa par, säger konferencieren Olof Johansson.
Det ungefärliga läget med ett dygn kvar: Någon satt på planet, någon var försenad på grund av visumstrul, någon hade oväntat hoppat av i sista stund, och någon var helt enkelt mystiskt försvunnen.
Anna Ingman är nervös, tänk om vågen visar för mycket. Hennes match mot Mariem Brakache gäller ett VM-bälte i organisationen WPBF. Det är visserligen ett bälte i mängden, i den uppsjö av bokstavskombinationer som utgör den professionella boxningens (o)organisation. Men det spelar mindre roll, ett okänt bälte är bättre än inget bälte, det är Ingmans största match i proffskarriären.
När Brakache ska vägas uppstår visst palaver. Kontrollanten konstaterar att 67,4 kilo är över gränsen. Promotorn Don Elbaum från Philadelphia, som ska godkänna titelmatchen, skyndar till. Väger hon för mycket? Blir det ingen match?
Brakache uppmanas ta av sig långbyxorna, men hon vägrar och hänvisar till sin marockanska bakgrund och religiösa skäl.
– Okej, vi kommer att väga kläderna senare och dra av det från vikten. Det måste gå rätt till det här, men det kommer det att göra och Don Elbaum säger att det inte är någon tvekan, the match is on, säger Olof Johansson.
Efter kontrollvägningen stannar Brakache på 66,7 kg – exakt på hektot för tillåten matchvikt.
När Karlstadtjejen Ingman dagen efter står öga mot öga med Brakache inför en förväntansfull hemmapublik är det ingen tvekan om vem som äger ringen. Ingman dominerar sin motståndare och Sverige får en ny världsmästarinna.
Proffsboxningen lider i dag stor brist på profiler som är kända för den breda idrottspubliken. Det är ett av boxningens dilemman, mästarna är inte tillräckligt kända och det finns för många som får kalla sig mästare.
Den långa traditionen att en, och endast en, boxare kan kalla sig världsmästare i tungvikt går tillbaka till John L. Sullivans dagar i slutet av 1800-talet.
Vad som hänt på senare tid är att fler än en boxare kan kalla sig tungviktsmästare, och att maktbalansen förskjutits från USA till forna Sovjetunionen. I dag har ukrainaren Vladimir Klitsjko två bälten, IBF och WBO. Hans bror Vitalij Klitsjko har WBC-bältet och den gigantiske ryssen Nilolaj Valujev kan skryta med WBA-bältet.
När amerikanen Shannon ”The Cannon” Briggs förlorade titelmatchen om WBO-bältet mot ryssen Sultan Ibragimov 2007 stod USA helt utan tungviktkungar, medan forna Sovjet hade inte mindre än fyra (förutom Ibragimov: Vladimir Klitsjko, Oleg Maskajev och Ruslan Chagajev.)
In i foajén till Hotel Savoy i Karlstad dundrar en herre man inte kan undgå att lägga märke till. Temat är stort. Han har en stor ryggsäck, stora byxor, stor rastafrisyr och en – väldigt! – stor kropp. Det är Shannon Briggs, mannen från Brownsville, Brooklyn, som för två år sedan beskrev sig som ”det svarta hoppet” i tungviktsboxningen, mannen som skulle försvara de amerikanska färgerna mot invasionen från öst.
Nu är han – av alla ställen – i Karlstad. Han är inbjuden som hedergäst på Ingogalan.
– Ingemar var en fenomenal boxare. Han boxades som en svart kille, han hade skön rytm. Inte som Klitsjko och de andra robotarna, säger Briggs och sträcker fram en stadig näve för att hälsa.
Briggs är 37 år och långt ifrån matchform, men än har han inte gett upp karriären. I Sverige har han hunnit hälsa på boxande barn i Örebro och festat på finkrogen Fredsgatan 12 i Stockholm.
– Jag älskar Sverige, det är verkligen rent och fint här. Stockholm var fantastiskt. Den här gången är jag här för att skratta och ha kul, nästa gång vill jag boxas, säger Briggs när jag slår mig ner bredvid honom i hotellets restaurang.
– Är det förresten sant att man kan åka bil till Tyskland härifrån? undrar Briggs, och ser inte riktigt ut att tro på det när jag svarar att jo, visst kan man det.
Kanske vill Briggs bara fortsätta leva livets glada dagar (han ser onekligen ut att trivas med uppmärksamheten han väcker), eller så menar han allvar då han säger att han vill fortsätta sin karriär och att en match i Sverige kan vara ett steg på vägen.
En sak är säker – när Shannon Briggs tittar på boxningens status i dag gillar han inte vad han ser.
– Hemma i USA vet folk inte vilka Klitsjko och Valujev är, boxningen behöver en sådan som mig. Jag var förste mästaren med astma – det är sant! – och nu ska jag komma tillbaka, skaka om världen och spöa upp Klitsjkos. De är inga mästare, de är bälteshållare. Jag går gärna en titelmatch i Sverige, säger Briggs när han börjar få upp ångan.
Hur lång tid behöver du för att komma i form?
– 72 timmar.
Promotorn Anders Holmberg lyckas till slut sy ihop nio av de planerade tio matcherna. Kenyanen Pascal Bruno fick aldrig sitt visum och kunde inte komma till Sverige.
När kvällen lider mot sitt slut gör Attila Levin en maffig entré. Han gillar inramningen, tycker att det är häftigt att boxas på hemmaplan i en stor och fin arena. Publiken kanske är i tystaste laget, men Levin menar att det också är upp till boxarna i ringen att väcka liv i publiken. Många av de svenska proffsboxarna är i början av sina karriärer och har fortfarande en del att lära.
Den 32-årige stockholmaren bor sedan många år i Miami och försörjer sig som dörrvakt – ”men det är ju ingen livskarriär, direkt” – och vill egentligen boxas oftare än en gång om året. Men sedan förra fajten har han opererat armbågen, och dragits med en lårskada.
Adnan Buharalija från Bosnien blir ett enkelt byte för Levin från det ögonblick sekonderna lämnar ringen. Bosniern ser direkt rädd ut när svensken matar tunga kroppsslag. Han viker sig, vinkar avvärjande och inser att han är en förlorad man.