Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Sport

Charlotte Kalla: För Sverige i tiden

Mot oddsen är något så gammalmodigt som längdskidåkning hetare än någonsin. Tacka Charlotte Kalla för det. För Lördagsmagasinets Johan Esk och Jonas Lindkvist berättar hon om livet som svensk snödrottning.

Sverige har två idrottsstjärnor som lyser starkare än alla andra.

Zlatan Ibrahimovic och Charlotte Kalla.

Han har fått ge ansikte åt det nya Sverige, hon är symbol för det idrotts-Sverige som skulle vara över så här dags.

Charlotte Kalla är längdåkaren som åkte upp för en slalombacke och kom ner som en idrottsstjärna. I dag börjar hon en ny säsong.

Många har imiterat Sveriges största idrottsstjärna. Nu ska Sveriges näst största försöka.

Charlotte Kalla trycker ner hakan mot bröstkorgen för att hjälpa till att göra rösten mörkare och gör vad hon kan för att få till Zlatans Rosengårds-skånska. Hon sveper ut med handen som för att presentera en person. Och så säger hon:

– Heeleena.

Namnet på Zlatans sambo. Det var allt Charlotte Kalla hörde Zlatan Ibrahimovic säga den enda gången de träffats, kvällen när tre olika planeter landade vid samma bord under Idrottsgalan i januari 2008. Det var en av de mest fascinerande kulturkrockar svensk idrott sett. Det var Charlotte Kalla och dåvarande pojkvännen Tiio Söderhielm från den norrländska ungdomsplaneten. Zlatan från hans egen Zlatan-planet. Och det var höggravida Helena Seger från De Världsvanas planet.

– Det blir lite speciellt på Idrottsgalan, man kan nästan bara föra en konversation med dem som sitter bredvid och mitt emot. Och bredvid mig satt Tiio och sedan Helena och sedan satt Zlatan.

– Prins Carl Philip satt vid vårt bord och vi som skulle sitta där samlades en stund före för att få hälsa på honom. Men det var som att Zlatan och Helena kom precis före prinsen.

Så du hann aldrig prata med Zlatan?

– Näe, det var mer som att han kom in och bara …

Charlotte Kalla ler åt minnet, pausar, sveper med handen och försöker sig på Zlatan-imitationen.

Zlatan fick två priser på den där galan. Kalla blev utan, hennes insatser var för färska. Ändå var hon kvällens huvudperson.

Hon hade nyligen spurtat upp för en slalombacke och förvandlats till en världsstjärna på längdskidor. Hon hade avverkat åtta etapper på tio dagar och när hon nått toppen av en brant italiensk backe hade hon säkrat segern i Tour de Ski. Under resans gång hade hon kört rakt in i svenska idrottshjärtan.

När hon kom tillbaka till Sverige landade hon i en ny tillvaro. Hennes liv skulle aldrig bli som förr igen.

Nu, första oktobermåndagen 2014, är hon vid kanten av en annan slalombacke. Hallstabergets skidhotell ligger där, bredvid pisten och med Ångermanälven nedanför. Charlotte Kalla befinner sig på läger i Sollefteå, hon är mellan dagens två träningspass och inne i ett pass av intervjuer som ska betas av.

En skidåkares arbetsår går från sommarens ljus där grunden för höstens tränande och vinterns tävlande läggs, in i höstens tunga intervallmörker och mängdträning, genom vinterns kyla och formletande, fram mot mästerskapet.

Det är en av de första dagarna när löven är allt som ger färg. Det är en annorlunda säsong som kommer. Under den senaste tog Charlotte Kalla ett stort kliv i utvecklingen, hon slog De Tre Stora bland damernas längdskidåkare, polska Justyna Kowalczyk, norskorna Marit Björgen och Therese Johaug. Och hon spurtade hem det redan klassiska OS-guldet i stafett.

Därför vill folket ha mer. Charlotte har smått chockad lyssnat på när folk på gatan sagt att de: ”har känslan att det kommer att gå ännu bättre i år”.

Charlotte Kalla har svårt att inse att hon är en av Sveriges mest kända personer, men hon vet när hon insåg att de anonyma dagarna var över.

– Den gången jag förstod att ”oj, nu är det annorlunda” var när jag kom tillbaka till Arlanda efter att ha vunnit touren 2008. Jag fick gå en annan väg genom flygplatsen. Vi skulle ha en presskonferens och Roberto Vacchi, som var medieansvarig på förbundet, fick boxa sig fram genom havet av fotografer. Det kändes nästan läskigt. Jag hade inte förstått. Det var så mycket som hade hänt sedan jag lämnade Sverige.

Nästan sju år efter dagarna som förändrade Charlotte Kallas liv kunde längdåkning på skidor ha legat på lit de parade. Sporten var under det ironiska och trendkinkiga 90-talet lika dödförklarad som papperstidningen är i dag. Det fanns en medial trötthet på det gamla, en stor nyfikenhet på det nya, en stor oro för att missa något.

Extremsporter tippades ta över medielandskapet. Snabba actionidrotter skulle ersätta det långsamma gnetandet. Skidåkare med ansiktet nerkletat av snor och kropparna instoppade i hopplösa skiddräkter skulle ha konkurrerats ut av stjärnor med attityd, utseende och kläder från gatan.

Och visst. Den typen av idrottare och stjärnor finns.

Men samtidigt. Nu är en ny säsong på gång och längdskidåkning kanske aldrig har varit hetare.

Det beror på SVT:s Vinterstudion. Några snörika vintrar i Stockholm. Herrlandslagets guld­ålder med Johan Olssons femmil. Petter Northug. Träningshysterin som sveper över landet och köp­suget som följer efter.

Men är det en enda person som förklarar skidsportens hetta så är det Kalla.

Hennes popularitet är som den där galakvällen. Hon har inte vunnit något individuellt internationellt lopp sedan 2010, ändå har hennes stjärnstatus aldrig sjunkit.

Hon och Zlatan kommer från olika delar av Sverige. Vill man göra det enkelt för sig kan man också säga att de symboliserar två olika delar av dagens Sverige.

Zlatan Ibrahimovic har givit ansikte åt det nya landet, blivit symbolen för att det går att ta sig upp och fram. Var du än kommer ifrån. Vad du än heter. I alla fall om du är riktigt duktig och aldrig låter dig stoppas.

Charlotte Kalla väcker starka känslor hos en svensk idrottspublik som många unga Zlatanister inte känner samhörighet med. Stenmark och Svan är för dem bara kända för nya tv-program och Borg för sina kalsonger.

Charlotte Kalla är en industri med rådgivare, agenter, sponsorer och vetenskaplig träning. Ändå verkar många se bilder och höra eko från det förflutna. Från en idrottstid som flytt och många minns som så mycket bättre. Charlotte Kalla väcker minnen från en tid då sport var ensamt oglamouröst slit i det mörka och tysta. Då idrottaren hade ”vanligt hederligt jobb” och på tävling dök upp bakom en lada och klockan tickade. Mössan på sned. En guldmedalj hängde snart runt halsen.

Och fortsätter jag att skriva den enkla vägen kan jag berätta om mejlreaktioner.

Hyllar jag som sportkrönikör Zlatan får jag skit, ifrågasätter jag Zlatan får jag skit. Skriver jag ett enda ont ord om Kalla tar det hus i hela mejlhelvetet och ska man gå efter stilen och tonen i mejlen finns ett samband mellan Kalla-kramarna och Zlatan-hatarna och min känsla är att den gemensamma nämnaren är mejlande män med många år på nacken.

Men om man ska bredda bilden är det lätt att påminna om ”dokumentären” om Zlatan som sändes tidigare i höst. De tittare som fastnade mest för den var de som sällan ser honom spela. Zlatans berättelse nådde en bra bit utanför fotbollsplanen, Charlotte Kalla tog sig på samma sätt långt utanför skidspåren under OS i Sotji i vintras.

När jag stod i kurvan bara några meter från åkarna, när Kalla trängde sig fram och förbi och öste på med all sin urkraft mot skrällguldet i stafett, då visste jag vad som var på gång. Man känner igen en klassiker när man ser den.

Det var en prestation som skulle landa hos de delar av den svenska idrottspubliken där intresset för skidåkning annars är iskallt. Det blev en snackis som sprängde åldersgränser, tog sig över kulturskillnader och rötter.

– Jag tror inte att det finns någon typisk Kalla-­supporter, säger Charlotte. Det är både barn, pensionärer och folk i min egen ålder som kommer fram och vill prata och gratulera.

Hon har själv funderat på sin popularitet och tror att två orsaker är kön och tajming.

– Skidor har en stor plats i folkhemmet. Och när jag slog igenom med toursegern 2008 var det som att äntligen var det en damåkare som presterade bra på traditionella sträckor.

Senaste vinterns OS-stafett fick intresset från sponsorer och medier att explodera. Därför har våren, sommaren och hösten mycket handlat om att få ihop förfrågningarna med alla timmar av träning och återhämtning som krävs.

Vad skulle du i dag säga till den där unga Charlotte som tagit sig upp för backen och vunnit Tour de Ski?

– Jag skulle vågat vara mer självisk, även om det inte hör till min natur och personlighet. Den situationen som jag ställdes inför då och fortfarande är i gör att jag måste värna om att fylla på energi och inte känna så mycket skuldkänslor när jag känner mig otillräcklig. Jag kan tycka att det är jobbigt att säga nej och göra folk besvikna. Det är något jag får öva på. Får jag en förfrågan vill jag pussla ihop och se möjligheter i stället för att ibland känna efter vad jag egentligen själv vill.

Hur upplever du uppmärksamheten i vardagen?

– Jag är nog ganska bra på att stänga av men jag kan inte undvika när jag står och ska ta mat i buffékön och folk säger: ”Nämen, där är ju hon Kalla.” Det är väl bara en reaktion som bubblar upp och så tänker de inte på att jag står bred- vid.

När blir du själv ”starstruck”?

– En gång råkade jag hamna bredvid Petra Marklund på planet och då var det som: ”Men Gud är det verkligen hon?”

Zlatan får det att låta som det mest naturliga när han berättar att ett privatplan väntar om svenska sommarvädret är dåligt. Kalla får ögonen att lysa vid minnet av en svensk sångerska på ett helt vanligt plan.

Så kan skillnaden mellan landets två största stjärnor också beskrivas. Likheten är att deras ögon kan bli svarta – och att deras leenden är en del av deras varumärken.

Så när vi ändå är inne på den lättsamma avdelningen:

Vad är lycka för dig?

– Relationer betyder mycket. Familjen och mina vänner. Att de som står mig nära mår bra, att vi har roligt ihop och har saker att längta till.

Låter ganska basic?

– Nog kan jag känna lycka över att få vara här på läger. Att få jobba mot mina mål är lika roligt som … nä, det är roligare att uppnå mål när jag vet hur jag jobbat stenhårt och det funkar. Men ofta tar jag det för självklart. Så när jag får frågan tittar jag mer utanför idrottaren Charlotte och vad som är viktigt där.

Tror du på Gud?

– Nä, jag tror mer att det har varit en Big bang, att det är så jorden har skapats. Men sedan kan jag ändå tycka att det är spännande med andlighet, vad som händer efter döden. Om det går att komma i kontakt med personer som inte finns kvar.

Vad tror du?

– Jag tror att de döda kan finnas där som väg­visare. Jag har inte upplevt något sådant själv men har hört berättelser. Det känns spännande och hoppfullt på något vis.

För Charlotte Kalla började senaste vinterns OS med döden.

De svenska och norska åkarna står varandra nära. Charlotte Kalla och Astrid Uhrenholdt Jacobsen har följts åt sedan ungdomsåren. Dagarna före OS dog Astrids bror plötsligt, han hade varit nära vän med flera åkare i norska laget.

– Det var före första loppet. Innan jag kom in i vallabyn var det någon av ledarna som berättade vad som hade hänt, det blev som en chock. Jag tyckte att det var jobbigt att möta de norska tjejerna. Jag visste inte om jag skulle riva upp allt om jag gick fram för att krama. Jag ville att de skulle få chans att koncentrera sig på uppgiften. Jag har aldrig varit i en sådan situation i samband med tävling tidigare.

När gick du själv senast genom en sorg?

– Två vårar i rad har människor i min närhet lämnat mig. Min morfar och en kompis till mig har gått bort.

Påverkas dina tävlingsprestationer av hur du mår privat eller stänger du av?

– Jag tillhör nog kategorin som kan stänga av rätt mycket, men det går bara korta perioder. Det kommer alltid ikapp och så får man ta smällen sedan.

– Det var speciellt efter toursegern, när min mamma och pappa separerade. Det var en tuff period trots att det hade gått ett tag sedan jag hade bott hemma. Så här i efterhand kan jag tänka att det kanske påverkade mig mer än vad jag trodde även om det blev mest påtagligt när jag kom hem till Tärendö. Det där hände vintern 2008, det var mycket förändringar i mitt liv då.

Att prata med Charlotte Kalla är olika i olika sammanhang. När jag intervjuar henne själv eller träffar henne i mindre officiella sammanhang låter hon som folk gör mest. När det är fler personer men mindre tid eller snabba tv-intervjuer, då blir det något lätt mekaniskt, lite entonigt över rösten. De som känner henne tror att det beror på att hon är rädd för att säga fel, säga saker som kan såra någon eller uppfattas fel.

När vi nu sitter mitt emot varandra är hon ibland tyst efter frågorna. Sekunderna går. Hon tittar på något jag inte ser. När jag är på väg att upprepa frågan jag tror att hon inte hört kommer svaret och när jag senare ska skriva ut intervjun märker jag att få meningar behöver redigeras.

Det finns också tillfällen jag träffat Kalla och hon knappt sagt någonting.

Jag har bara stött på två svenska idrottare som är så totalt olika beroende på hur det har gått. NHL-målvakten Henrik Lundqvist och Charlotte Kalla. Ibland leende och lättade med lyckliga ögon. Ibland muttrande med kolsvarta ögon. Trots att det kan vara en match i mängden, en tävling av många.

– Just då i den situationen har det inte gått många minuter och det är mycket frustration, säger Kalla om intervjuer efter lopp som slutat i besvikelse.

– Jag vill ha svar och ofta har jag inga svar där och då. Det är frustrerande att inte veta vad som inte fungerat. Det vore skönt att bara kunna peka på en punkt men ofta är det inte bara en sak.

Hur länge kan besvikelsen sitta i?

– Några timmar. Det är beroende på hur viktigt loppet varit. I VM i Val di Fiemme (2013) var jag väldigt besviken efter 10 kilometer skejt. Jag hade hoppats så mycket, att det loppet skulle gå så bra, att det loppet skulle vara mitt lopp. Och så blev det inte så. Det var tufft. Genom att längta till ett lopp så mycket sätter man mycket på spel.

Hon tar senaste vinterns OS i Sotji som exem­pel:

– På förhand tyckte jag att skiathlon och tre­milen var mina största chanser. Och inför tre­milen … det var väldigt jobbigt att bli sjuk, det är som en mardröm.

Hennes start i sista OS-loppet var i fara, men sjukdomen gav upp. Det gjorde inte Charlotte Kalla.

– När jag väl fick börja röra på mig ville jag tolka alla signaler som att det var bra att musklerna fått vila. Då blev fallet större. Jag var inställd på att jag skulle kunna prestera och så fungerade det inte alls.

Kroppen orkade bara en mil. Under de två sista förvandlades hennes drömmar om guld till en slutlig 34:e plats.

Varför bröt du inte?

– Det kändes som inte rätt. Jag har aldrig brutit ett lopp. Jag var inte sjuk, inte skadad, jag skulle inte förstöra något.

Redan under OS-tremilen sade Radiosportens expert Torgny Mogren att det handlar om att inte vänja sig vid att bryta. Att inte skapa en vana att lyssna på kroppens signaler för mycket.

– Det ligger något i det. Våga vägra bryta. Det är något vi åkare blivit matade med sedan vi var yngre.

Tärendö, Pajala kommun, Norrbotten. I dag bor det för få där för att Tärendö ska få kallas tätort. Charlotte Kalla växte upp på Mellanvägen. Pappa Per-Erik körde traktor på sågen i byn, mamma Lena jobbade i hemtjänsten. Systrarna Cecilia och Christelle är yngre, så den tre år äldre mostern Ida, hon var barndomsidolen. I Tärendö fanns också farfar Bengt, han fick Charlotte att börja åka skidor.

Hur var din uppväxt?

– Det var ganska tryggt att växa upp i ett mindre samhälle där jag kände alla. Jag tyckte att skoltiden var kul. Det var inte så många tjejkompisar som åkte skidor, de flesta spelade basket.

Varför blev du bra på att åka skidor?

– Vet inte, jag har nog haft bra ledare som betonat vikten av tålamod. Sedan kände jag tidigt att det här med konditionsidrott passade mig, att kämpa och slita i spåret. Men jag var ingen ungdomsstjärna direkt. Jag tränade inte hårdast utan blev mer seriös sommaren före nian. Före det åkte jag skidor två dagar i veckan och spelade basket två dagar. Och sedan tillhör jag generationen som cyklade överallt, åkte spark på vintern och aldrig fick skjuts till sommarjobbet.

Varför nådde just du av alla talanger hela vägen?

– Jag har hållit mig frisk och skadefri så att jag har fått ha kontinuitet i träningen. Och jag har varit beslutsam med min satsning, jag har gjort många val för skidåkningens skull.

Vad hade du gjort annars?

– Jag tror att jag hade bott i Norrbotten, kanske i Luleå, där finns många barndomskompisar. Jag hade kanske utbildat mig till civilingenjör eller läkare.

Sedan då, vad gör du efter karriären?

– Jag har ingen plan. Jag kommer att åka minst över OS 2018, sedan får vi se.

Är du orolig för det livet?

– Nä, oron kanske blir större när det är dags att ge sig. Jag har försökt att tänka lite på vad jag ska göra sedan men polletten har inte trillat ner.

En sak är klar. Hon kommer att fortsätta åka skidor.

För snart ett år sedan satt vi i en hotellobby i Davos. Jag hade just varit ute och åkt en kort runda och jag sade att som motionär älskar jag att åka skidor. Kan hon fortfarande ha den känslan för hantverket, grunden i den sport som är hennes yrke?

Charlotte Kallas solbrända ansikte sprack upp i ett tandkrämssmajl, hon tittade ut mot en alphimmel som var bedårande blå och hon sade:

– Ja, men verkligen. Speciellt när det är sådana här dagar i den här miljön. Det är så lockande att sticka ut på ett tretimmarspass och bara njuta av omgivningen.

Om fyra år har ett nytt vinter-OS passerat vid den här tiden, ännu ett fotbolls-VM har spelats. Kanske har både Zlatan Ibrahimovic och Charlotte Kalla lagt av när vi är på väg in i 2019.

I så fall är det fritt fram för de som vill ta över platserna som Sveriges största idrotts­stjärnor.

Kalla fakta om en skidstjärna

Namn Marina Charlotte Kalla.

Född 22 juli 1987 i norrbottniska Tärendö.

Familj Sambon Anders Svanebo.

Bor Sunds­vall.

Meriter OS: 2 guld, 3 silver. VM: 1 guld, 3 silver, 1 brons. Världscupen: 23 pallplatser varav 3 segrar. SM: 10 guld, 5 silver. Junior-VM: 3 guld, 3 silver, 1 brons.

Klubb Piteå Elit.

Tränare Magnus Ingesson.

Hemsida charlotte-kalla.se

Instagram @kalla_87

Kallas facit i världscupen

Sedan genombrottet 2008 har Charlotte Kalla aldrig slutat sämre än tolva i den totala världscupen.

Hennes bästa resultat är fjärdeplatserna 2008 och 2012.

Debutåret 2006 slutade hon på 78:e plats och säsongen därpå på 37:e plats.

5 kliv i Kallas karriär

2006

Första junior- VM-guldet, på skiathlon i slovenska Kranj. Världscupdebut i kinesiska Changchun med 14:e plats i sprint.

2007

VM-debut med sjunde­plats på skiathlon i Sapporo, Japan.

2008

Första världscup­segern, vid Tour de Ski i italienska Val di Fiemme. Tilldelas Jerring­priset.

2010

Första OS-guldet, på 10 km fristil i Vancouver. Får en staty hemma i Tärendö.

2011

Första VM-guldet, på sprintstafett i Oslo.

Viktiga datum i vinter

22 november: Säsongspremiär i Bruksvallarna i Härjedalen med 10 km fristil. SVT 1, 12.40.

29 november: Världscuppremiär i finländska Ruka med sprint. SVT 1, 12.00.

19 februari: Vinterns höjdpunkt, skid-VM i Falun, startar med sprint.