Dagens Nyheters Elisabeth Sjökvist har åkt Marcialonga. Här är hennes berätttelse om det sju mil långa loppet.
Fonden är inte annat än betagande. Dolomiternas spetsiga, snöklädda toppar omgärdar en i skyn, den ena byn gulligare än den andra dyker upp, liksom italienare som gått man ur huse för att heja. Sen kan man ju försöka förtränga att det hela handlar om att åka 70 kilometer skidor.
Canazei, har jag därför tänkt när jag stått där på startlinjen vid starten för Marcialonga, Italiens motsvarighet till Vasaloppet. Dit är det 18 kilometer, en lagom mental utmaning till att börja med.
Om miljön runtomkring en är superitaliensk så är omgivningen i skidspåret desto mer skandinavisk. Kommer det någon tjej och åker om en kan man ge sig den på att det är en jente fra Norge.
Det vimlar nämligen av norrmän på Marcialonga, de är till och med fler än italienarna. På tredje plats i deltagarantal i år kommer vi svenskar.
Till Canazei är det nästan bara uppför, spåret slingrar fram genom dalgången Val di Fassa. Väl däruppe vänder man och har nu nästan fyra mil där det mest lutar svagt nerför. Nu är det stakning som gäller.
En stor del av charmen med loppet är alla byar man åker rakt igenom, över torget, förbi kyrkan och där barn, tjusiga italienskor i päls och solbrillor och andra bybor skriker sig hesa: Forza!!! Forza!!! Koskällor ljuder och matkontrollerna är i världsklass, kemiskt fria från blåbärssoppa.
Ju tröttare man blir desto bättre smakar osten, chokladbitarna, frukten. För att inte tala om kaffet.
Efter 53 kilometer dyker VM-stadion i Val di Fiemme upp och lite senare passeras botten på slalombacken där Magnus Hellner knäckte Petter Northug på Tour de Ski härom sistens.
Dessvärre är det nu dags att mentalt börja förbereda sig på slutet: Mördarbacken de sista två kilometrarna upp mot målet i byn Cavalese.
I Vasaloppet är det de tre första kilometrarna som är mest uppför. I Marcialonga är det de sista.
Och nu är det dags igen.