Jag har sett IFK Norrköping torska på Malmö Stadion många gånger. Pappa och jag var nere 1966 och såg Bosse Larssons och Lasse Granströms avskedsmatch, det blev 2–2.
Farbror Olle körde, vi var mycket nöjda. Bosse Larsson gick till Stuttgart, Lasse Granström till Karlsruhe. Norrköping vann aldrig i Malmö, Malmö vann aldrig i Norrköping. I princip var det så.
Läste någonstans att Lasse Granström gjorde fyra (!) matcher i Bundesliga. Och Bosse Larsson längtade hem rätt snart. Till Jägersro. Malmö FF hade ett närmast komplett lag de där åren, underbara kantspelare – Bosse Larsson är kanske Sveriges bäste spelare någonsin. Det är lite svårt att erkänna, men så är det nog. Han kunde spela på alla positioner, och gjorde det. Och han var alltid bäst. Hård, tuff, teknisk, taktisk. Lite småful, man älskade att ha en sådan kille i sitt lag.
Jag läste att någon ansåg att Henrik Larsson var Sveriges bäste genom tiderna.
Skojar de?
Henrik Larsson?! Jag tror inte att han skulle vara med på min topp 25-lista ens.
Pappa och jag var på en annan avskedsmatch också, i september, samma år, 1966. Jag grät hela vägen hem från stranden när jag läste i Aftonbladet att Ove Kindvall skrivit på för Feyenoord. Det var 18 000 på Idrottsparken den där kvällen, Norrköping spöade upp AIK med 6–0, Ove gjorde fyra mål. Hemmamatchen innan dess slog vi Örebro med 6–1. Ove gjorde bara tre.
Han spelade halva säsongen, vann skytteligan på 20 mål – IFK förlorade den sista, avgörande matchen mot Djurgården, på Råsunda. 0–3. Farbror Olle körde som vanligt. Egentligen, innerst inne, höll han i alla år på Helsingborg.
Jag tänkte berätta om Anders Andersson, TV4. Är inte han Sveriges bäste expertkommentator just nu? Jag tror faktiskt det, även om det också är jäkligt svårt att erkänna. Jag har riktigt svårt för den där ljusblåa färgen, dryga MFF-are. Och jag har alldeles för många kompisar och släktingar som håller på dem. Tyckte inte så mycket om Anders Andersson som spelare, trots att jag såg honom göra många briljanta insatser. Trägen, trogen, hans bästa år var nog i Benfica.
När han nu pratar fotboll i tv är han alltid på plats. Som vanligt. Han uttrycker sig bra, han ser många mellanrum som vi andra missar, han vet mycket om spelet och spelarna. Han är ganska lätt – och analytisk. Snabb – men eftertänksam. Klok – men aldrig lillgammal.
Otroligt många gamla expertkommentatorer/gamla spelare/ledare är extremt lillgamla.
Undervisande. Påpekande.
Varje gång Ola Andersson öppnar munnen så skall han förklara något för oss, berätta hur det egentligen ligger till. Tänk er att Leif Zern varenda lördag, på motsvarande sätt, i DN, skulle förklara vad teater är för något. Egentligen. Och hur de rör sig på scenen – och varför? Hamlet – skjut! Man måste röra sig för att få bollen, och bollen är rund. ”Kolla min skiss”.
Nej, Anders Andersson är bäst just nu, kunde kanske vara med lite mer till och med – han kan superettan på sina fem fingrar, han är mogen för större uppgifter.
Helt otroligt att jag sitter och skryter om en Malmöbo, men han är faktiskt född i Tomelilla. Grötskånskan får man stå ut med.