Jag ville inte läsa en rad, inte se en bild. Jag ville, uppriktigt, inte ha en aning om vem Robinson-Ingrid var när folk drog igång på middagar och på kafferaster. Jag ville vara helt blank på information.
Det var ett helvete.
På vilken tidningssida, och i vilket tv-program som helst, dök de plötsligt upp utan varning. På ledarplats, i Rapport, i soffan, i Bolibompa, i Sportnytt. Medierna försökte överträffa varandra i beskrivningar och rubriker av både deltagarnas uppgång, och kanske framförallt, deras fall. Inte utan betydande skadeglädje.
Och efter några veckor gav jag upp. Det var ett mission impossible.
Den här veckan har jag försökt göra en liknande utradering, om än i mindre skala: Jag har medvetet försökt undvika allt för mycket (!) förhandssnack inför lördagsmatchen, Danmark–Sverige. Jag har bytt kanal när de börjat diskutera och analysera, rapporterat om Zlatans hårband och Kim Källströms underställ och Anders Svenssons nya flickvän (eller var det den gamla). Och skall Sverige spela 4–5–1, 6–5–0 eller 2–2–2, och kommer danskarna att ha sin riktiga röda färg eller ett reservrött som Carlsberg har tagit fram och som blir grönt i tv?
Och så sitter man där på lördag, en halvtimme innan match – och man är proppmätt! Matchen har spelats dygnet runt i medierna, när den verkliga drar igång finns det så gott som ingenting kvar. Jag tror att jag kommer göra som man gjorde förr: Stänga av tv-ljudet och sätta på radion.
Då är man i alla fall på match, nästan på riktigt.
Det är förresten ett jäkla daltande med Danmark, till och med när vi möter dem i ett kval. Det är respekt och det är skandinaviskt – och går vi inte till VM själva så kommer vi ju följa Danmark. Nej, inte en chans. Jag står inte ut med den här Danmarksflirten. Jag vill bara påminna om hur djupt och innerligt de avskyr Sverige och svenskarna. Inte ens om vi mötte Nazi-Tyskland skulle de heja på oss. När jag var liten halade danskarna de svenska fanorna på halv stång runt hela Idrottsparken när danskskallarna någon enstaka gång gick och vann.
Sådant glömmer man aldrig. Och Danmark har förresten bara haft en enda spelare av klass, någonsin, och det var Allan Simonsen. Jag är inte mycket för mediechauvinism, men en gång om året kunde man få släppa lös den: I matchen mot Danmark.
Skulle egentligen ha ägnat det här utrymmet åt veckans tv-bilder, när Alex Ferguson förärar fjärdedomaren med ett furiöst verbalt överfall, Man United–Sunderland (2–2). Av misstag fick jag in en direktrapport från Köpenhamn under Gomorron Sverige (Svt1), Staffan och Glenn satt i sin hotellobby och pratade vikten av detaljer i dagens match. Det fick mig att byta fot.
Och humör.
Glenn pratade och pratade och pratade om vikten av detaljerna, gav exempel, och betonade gång på gång hur det lilla skulle avgöra det stora, och hur viktigt det var att inte sova en enda sekund under matchen.
Varpå Staffan riste till, vaknade, och sade: ”Detaljerna blir viktiga, vilka är det”?