Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sport

Croneman: Det är jobbigt att vara undersköterska också

Det fanns en märklig underton i Folke Rydéns idrottsdokumentär ”Medaljens pris” (SVT2, torsdag, 20.00). Han följde några av våra mest framgångsrika friidrottare, alla hade blivit svårt skadade, efter att ha haft stora framgångar – och han undrade om det var värt priset?

Varför undrade Folke Rydén det? Inte en susning, faktiskt.

Han fick i alla fall ingen att säga det ­ att det inte hade varit värt priset. Friidrottarna berättade att det hade varit jobbigt och för jävligt, ibland, i perioder, länge. Jag hörde ingen som sade att de ångrade sig. Hur många miljoner på banken har Christian Olsson? Den frågan kom aldrig.

Att elitidrottare betalar ett högt pris? Det vittnade folk om redan på 60-talet. Att det kostade att nå toppen? Jaha, jasså. Den enda som var riktigt bekymrad var Folke Rydén.

Han lutade sig mot en undersökning, fem av tio, och nio av tio, och åtta av åtta, hade drivit sig själva för hårt, och tävlat skadade, och tränat med brutet ben och hoppat med för lång fot.

Förstod fortfarande inte poängen.

Var det en nyhet att det kostade att nå toppen?

Satt bara och väntade på att han skulle komma fram till den bittraste av sanningar: Ibland vill folk så gärna vinna att de är beredda att fuska, att dopa sig. Och det får man inte, det är både farligt och förbjudet.

Det var ett av de mest naiva idrottsreportage jag sett på länge. Han inleder med klassikern att elitidrott inte är friskvård ­ och vem har påstått det?

Det var väl kanske något man eventuellt trodde på Hedenhös tid. Vem tror att det är så fortfarande? Folke Rydén tror att gemene man tror det, hans reportage är åtminstone europarekord i underskattning av tittarna.

Det är skitjobbigt att ta sig till en guldmedalj i ett OS eller VM. Man får liksom träna varje dag.

Det är bloody hell att bli en bra läkare eller advokat också, man får läsa och plugga som satan.

Det är jobbigt att vara undersköterska också, lyfta, springa, slita, träla.

Hoppar man höjdhopp och tränar sju dagar i veckan får man ofta skador i fötterna.

Linus Thörnblad orkade inte, slet ut sig, slet sönder kroppen ­ jaha, vari ligger poängen? Är det elitsatsningens fel? Elitidrottens?

Linus Thörnblad står utbränd på en balkong och berättar om hur han ville bränna bort sitt fett, sedan sina muskler, gå ner i vikt, var hungrig många kvällar. Putte, då.

Folke Rydén berättar om hur övergångstiden kan vara jobbig, från aktiv till passiv.

Förstår fortfarande inte poängen.

Det finns ingen poäng. Folke Rydén kokar soppa på den tunnaste spik.

Han har nämligen gjort det klassiska journalistiska snedsteget: Han har först bestämt sig för vad det är han skall berätta ­ och sedan försökt leta upp en verklighet som passar berättelsen.

Medaljens pris ­ journalistikens baksida.

Plötsligt, 50 minuter in i dokumentären, är friidrottstränaren Agne Bergwall den skyldige. Det är han som har tränat flera av de nu skadade svenska stjärnorna. Frågan kastas ut i intet, fångas upp av ingen.

Sedan säger Folke Rydén det kanske mest anmärkningsvärda – och konstiga – i hela filmen: Att många idrottsskador hade varit oacceptabla inom andra områden i samhället, vilket nonsens. Skulle elitidrottare vara de mest utsatta för arbetsrelaterade skador i Sverige? Kom igen nu Folke Rydén, åk ut på vilken arbetsplats som helst och gör grundjobbet. Det är nog läge för det.

Musiken i reportaget var förfärlig, fruktansvärd, skall förmodligen vara förförisk. Bara för jävlig.

Folke Rydén skall kanske göra sin nästa film utan att snegla på ett mästerskap/ett OS som är en bra selling point?