Varför gör de på detta viset? Leker dramaturger. En dramaturg behövs när man gör film, och spelar teater (de är egentligen konstnärliga rådgivare och experter på hur man berättar), det finns dramaturgi i texter, man kan bygga och konstruera sin historia så att den berättas på bästa sätt. I rätt ordning, allt för att upprätthålla spänningen, överraskningen, vändpunkten – vissa genrer följer vissa bestämda dramaturgiska regler hårdare än andra.
Film är som bekant väldigt dramaturgiskt mallat.
TV-program bygger man givetvis också med dramaturgi, hela tv-kvällar, nyhetsprogram likaså. Man vill hålla kvar tittarna så länge som möjligt. Men man får samtidigt inte helt glömma bort det viktigaste, åtminstone för en nyhetsredaktion: Nyhetsvärderingen. Störst går först.
När jag är utomlands och tittar på sportnyheter börjar de nästan alltid, och överallt, med resultaten. De har förstått att de är ett nyhetsprogram, det viktigaste skall ut snabbt ut. Liverpool–Man United 3–3. Sedan kanske något annat pockande i resultatväg, därpå bilder från matchen.
Inget hemlighållande, inga lekar, inga gåtor.
Jag vet att det finns många som tycker om den här typen av spänning, ett långt klurigt intro från sportstudion, sedan över till matchen, där man i bästa fall numera får veta hur det slutade: ”Det blev 1–1 till slut”.
Sedan alla resultat och, om du har tur, en tabell. Allt oftare hänvisas till nätet. Varje gång de hänvisar till nätet tänker jag på hur många svenskar, av alla tittare, som är nätanvändare, som har tillgång till nätet över huvud taget. De flesta tror att de flesta är uppkopplade, hemma, hela tiden. De flesta som tror det bor i stora städer och rör sig i små cirklar. Alla jobbar med media.
”Vadå, finns det fortfarande fabriker och sån skit”?
Nåja, bilderna var det. Och jag är verkligen ledsen att jag tjatar. Igen: Först visar de 4–1-målet – och säger något om målskytten, sedan ett tidigare straffläge, sedan en liten miniintervju: ”Var det straff”? Varpå man visar 1–0-målet och 3–1 målet, sedan kanske kvitteringsmålet.
Och nu, förstår man efter en stund, intervjuar de en spelare – som är gjord i paus! Eller domaren. Efter matchen!
Som nykläckt journalist tyckte man ofta att man rätt snart borde ställa allt på huvudet, byta perspektiv: ”Varför kan man inte sluta med ingressen och lägga rubriken i bildtexten”?
På de större sport-tv-redaktionerna har man gjort detta till regel: Vi bryter mot det gamla sättet att berätta. Vi berättar i en ny ordning, vi lär tittarna vad kreativitet är, och betyder.
Egentligen är de bara trötta på jobbet, trötta på att berätta samma historia, vi får, helt gratis och väldigt ofrivilligt, bli deras försökskaniner. De använder väldigt ofta ordet: Innovation.
Men: Det är inget nytänkande att gömma nyheterna, så långt bak som möjligt. Det håller inte kvar några tittare, söndagkvällarna blir inte mer spännande för det. Vi vill bara ha de senaste sportnyheterna, och gå och lägga oss med vetskapen om att det gick bra, eller kunskapen om att bollen är rund, och att det alltid finns några omgångar kvar. Och hur många säsonger som helst.