Fem-sex man kommer i stort sett på linje in mot kaklet, final, herrar, 100 meter frisim. Staffan Lindeborg skriker bergsäkert: Det blir svensk medalj!
Vi var några stycken här hemma i Sverige som också stod upp framför tv:n och smågapade.
Man tror i det läget att Lindeborgaren vet vad han snackar om. Man hoppas ju det.
Stefan Nystrand blev sexa.
Nu måste Staffan Lindeborg en bra stund, och då menar jag en bra stund, försöka krångla sig ur den lite pinsamma fadäsen – gång på gång måste han teoretisera och spekulera om vad som kan ha hänt vid målgången, någon närmast övernaturlig förklaring måste finnas. Staffan hade ju sett att Nystrand hade bronset som i en liten ask.
Hans Chrunak håller sig klokt nog avvaktande.
Reprisen av målgången ger inget som helst svar, förutom att det är grymt jämnt, och att de andra har en halv nagel i kaklet innan en urslut Nystrand får fram sitt finger.
Sedan berättar Stefan Nystrand att han var trött, och tog slut de sista metrarna. Det var hela förklaringen.
Det var inte Nystrand som blåste oss på bronset och glädjen, det var Lindeborg.
Annars är väl simning Staffan Lindeborgs starkaste gren, helt omöjlig i bordtennis, bollsporter över huvud taget, ishockey går helt bort – hur är han på OS-fäktningar och kanotslalom?
Han har utsatts för hård kritik periodvis, snart blir han folkkär. Det är kanske trots allt en relativt konsekvent utveckling. Har man stått emot så mycket, under så många år, har man kanske förtjänat folkets kärlek.
Jag har sett många urdåliga kommentatorer få kultstatus – sedan blir de riktigt omöjliga att flytta på.
SVT har satsat hårt på friidrotten i sommar, trailat och trailat, ”vi satsar” och ”nu jädrar anamma”. Men måste man inte ha något spännande att referera också? Är verkligen sommarens friidrottsgalor, (SM i friidrott?!) något att prata om och framförallt satsa så enormt på? Finns det tittarundersökningar på sådant? Dem skulle man ju vilja kika på.
Det är klart intelligent att generalrepetera inför VM, men hur många gånger då? Och hur många världsstjärnor försöker toppa formen före ett VM? Det är rätt mycket konstgjord andning, på flera håll och kanter.
Och profileringen i förhandssnacket ligger inte längre huvudsakligen på de som skall tävla, det avgjort viktigaste är att profilera sina reportrar, och sina kändisar till bisittare.
Bisittandet har snart blivit ett skämt, många av dem, oavsett idrott, har inte mycket att tillföra bilderna. Eller sporten. De sitter där för att de skall tillföra sändningarna något, göra dem mer populära. De skall bredda tittandet. Dra folk.
Många minns snart inte ens att bisittarna idrottat över huvud taget över, riktig poppis har de blivit i lekprogram och dokusåpor. Och bra bisittare behöver verkligen inte ha ett förflutet som aktiv, de har tvärtom en tendens att uppträda väldigt okritiskt. Inte sällan har de fortfarande band till sin idrott, gör reklam för vissa typer av sportprodukter, eller annat, representerar sporttillverkare etc.
Bisitteriet har förhoppningsvis peakat i tv-branschen.