Visst undrar man ibland hur de tänker; vill vi se matchen, eller spelare i kramklunga? Jag menar, om vi nu måste välja, och vi har max trettio sekunder på oss?
Producenterna och redaktörerna väljer i nio fall av tio att koncentrera sig på spelare som goes bananas och leker ormgrop.
Fotbollsjournalisterna, och sportkanalerna, ger gärna sken av att spegla hela världen, hela branschen, hela fotbollsfamiljen – när det verkligen gäller verkar lite för många ointresserade. Ointresset ökar med det geografiska avståndet.
Första europeiska kvalhelgen kunde man visserligen se Irland–Frankrike på Eurosport (tack!), som också senare i veckan sände den tredje och avgörande matchen på neutral plan mellan Egypten och Algeriet (tack, tack) – det var väl egentligen inget konstigt med att SVT24 valde att sända Hamréns första landslagsmatch, den mot Italien borta, men TV4 Sport: Danmark–USA…?! Fick man rent av pröjs för att sända den?
Slovenien–Ryssland var en av de mest ovissa kvalmatcherna på evigheter, Ukraina–Grekland likaså. Nog hade det känts motiverat med en koncentrerad kvalkväll i någon av de mer ambitiösa sportkanalerna. Måste vi alltid vara så provinsiella, och, faktiskt: Ytliga?! Det fanns väl kanske någon allsvensk hockeymatch som var på tapeten, måntro.
Jag vet, rättighetsfrågorna är en förbannad prisdjungel, men för en lekman låter det inte precis som om just de här matcherna skulle vara helt omöjliga att komma över. Bosnien-Hercegovina mot Portugal till exempel.
Man blir en smula orolig när man tänker på hur VM-sändningarna från Sydafrika kommer att se ut, utan Sverige. Vem kommer att plocka ut ”godbitarna” ur den sändningskakan?
Det finns ju, alltid, förutfattade meningar om vad vi vill ha. Brasilien. England. Italien. Spanien. Eller hur?
Jag vill se Tyskland–Algeriet i TV nästa VM-sommar.
Algeriet kvalade i veckan in för första gången på 27 år, senast de var med var 1982, VM i Spanien. De spöade upp ett chockat Västtyskland i den första matchen, 2–1. Och sedan följden den där beryktade ”läggmatchen”, som inte var en läggmatch, mer en politisk markering, om det nu var någon markering över huvud taget. Det mest idiotiska var väl att de sista två avgörande gruppspelsmatcherna inte gick samtidigt.
Västtyskland var tvingat att vinna matchen, anföll furiöst i 20 minuter, gjorde 1–0 – och lade sedan totalt av. Österrike klarade sig också vidare vid en förlust med just 0–1. I andra halvlek, i 45 min, stod bägge lagen på mittplan och passade till varandra.
Det hade varit hur intressant som helst om någon tv-kanal tagit detta ad notam, vänt tillbaka i tiden, analyserat, försökt förstå. Jag tyckte aldrig att det var skandalöst att Västtyskland slutade spela i den där matchen – skulle de ha riskerat att släppa in ett mål, och förlorat sin kvartsfinalplats, bara för att ”spela fin fotboll”? Självklart inte.
Däremot blev bägge lagens uppträdande, sammanlagt, en rejäl knäpp på näsan till ett tredjevärlden-lag – européerna fick ännu en gång visa vem som bestämmer. De skulle inte komma här och komma.
Hur det går i VM? Spanien–Tyskland och Holland–England gör upp om finalplatserna. Spelbutiken nästa.