Croneman: Sändningar lika slätstrukna som resultaten

”Topp”, ”Skräll”, ”Flopp”.
SVT-sporten har försökt tryffera sina skidsändningar med några nya grepp. Eller som det hette i början av 90-talet: ”Nya” grepp. Deras expert får ge ”vassa” tips och synpunkter. Man skall liksom sticka ut huvudet, tuffa till sig, fräcka till kanalen, tilltalet, attityden. Helt enkelt: Man går ut och påstår något.

Det är rätt ofta som man sitter och längtar efter en del redaktionsmöten, att man skulle ha fått vara med, bara som en liten tyst mus i ett hörn. Hur kläckte de den här idén, hur gick snacket, vem sade vad?

Det känns inte sällan som om nya idéer på SVT-sporten är otroligt ogenomtänkta.

Nykläckta och antagna på första försöket. ”Det här känns – modernt!”

Spekulera är ju en sak, men gissa?! Det blir ju inte bättre för att gissningarna är snygga, rent grafiskt.

Jag hade definitivt tyckt att det hade varit en bra idé om man bestämt sig för att stämma av efter varje försök. Hur många rätt har Niklas Jonsson haft under längd-VM? Hur många rätt hade Pernilla Wiberg?

Sändningarna från längd-VM har varit en slätstruken historia, och då är jag på mitt allra soligaste humör. Lika slätstrukna som resultaten. Det hör delvis ihop. Charlotte Kallas bragdkörning i torsdags i damstafetten lyfte givetvis en hel sändning, men lite beredskap för dåliga svenska resultat måste man ju ha. Niklas Jonsson är inte dålig, men livlös. Alla sändningar har saknat syre, engagemang – kritik! Det står inte på så värst innan Jonas Karlsson kommenterar fotboll också. Jag lovar.

Vi har ju ena sjuhelsikes krav på svenska skidåkare (med all rätt), när det inte går särskilt bra måste man ha folk som kan prata ut. Jag tycker det här med före detta aktiva som experter ibland är en rätt dålig idé, särskilt när de relativt nyss avslutat karriären. Experter skall inte ha för stor förståelse för de aktiva, de skall ha stor förståelse för oss tittare. Ta hand om vår besvikelse, hantera vår sorg. Tre stora mästerskap som SVT satsat stort på, alla tycks ta de uteblivna resultaten med jämnmod. Jovisst, rätt bra – om vi hade varit danskar.

Slänger en blick på tv:n i skrivande stund, 2,35 kilometer in på andra sträckan i herrstafetten ligger Sverige och kubbas med Kazakstan, 1,08 efter täten.
Jonas Karlsson ruskigt trött, lika trött som våra frånåkta skidlöpare: ”Tyvärr”, ”Ajajaj”.
Men sedan helt plötsligt: ”Vi är inte borta helt från medaljstriden”, säger Niklas Jonsson. ”Schweizaren ser trött ut.”

”Chansen hade varit större med Anders Södergren i laget”, säger Jonas Karlsson.

”Absolut”, säger Niklas.

Yes, boys. Störst chans hade vi haft med fyra Thomas Wassberg på startlinjen.

Under hela alpina VM mumlades det om att Sverige hade gett fan i att träna i den där backen, det sades i förbifarten hur många gånger som helst – ingen gång gick man på de ansvariga stenhårt för det misstaget.

Det kan ju bli så otrevlig stämning.

Den svenska herrstafettinsatsen var urusel – bara det faktum att vi har Mathias Fredriksson i laget. Gunde, förbundskaptenen, åkte hem till Vasaloppet. Man förstår att han har hållit en extremt låg mediaprofil under det här mästerskapet. Men han kunde ju kanske ha hållit någon profil över huvud taget?

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut