Det är givetvis ett oförglömligt sporthistoriskt ögonblick, men inte enkom för att Edberg vinner (det är nästan en bisak), utan framförallt för att Mats Strandbergs röst och fenomenala förmåga att dramatisera ännu efter 24 år kan få oss att bli tårögda. Ett mästerverk.

Hans försök att hinna med den avgörande bollväxlingen, en rasande duell vid nät, är visserligen ett mission impossible, till och med för herr Strandberg, men som han får oss att leva med! Man sugs omedelbart in i ögonblicket och färdas på nolltid tillbaka i tiden. Och så säger de att teleportering inte fungerar. Fråga Mats Strandberg.

Jag har varit på den där centercourten varje dag i två veckor nu, och jag ska dit i helgen också.

Ett samarbete mellan Bonnier Audio och Sveriges Radio har gjort det möjligt genom att ge ut CD-plattan ”Tidernas bästa sportreferat”. Är du en klassiskt skolad sportnörd är det ett måste att ha hemma, ja, eller i bilen ­den är perfekt att plåga/roa både resenärer och middagsgäster med. Jag tror förresten inte ens att den mest förhärdade sport­hataren kan stå emot, i alla fall inte Mats Strandberg musikalitet. En annan favorit är samme Strandbergs lätt galna referat när Jan-Ove Waldner tar OS-guld 1992, för att nu inte nämna referatet från när Lillen Eklund knockar Steffen Tangstad och blir Europamästare.

På CD:n finns allt från Sven Jerrings klassiker Sverige-Japan, OS 1936, till 2006 års sprintstafett-guld, däremellan ett pärlband av roliga, spännande, vansinniga ögonblick.

Jerrings ”japanerjapaner” och Hylands ”den glider in i mål” har vi visserligen matats med till dödleda, men här finns också Åke Strömmers 3 000 meter hinder-final från OS 1976, och inte minst samme Strömmers underbara referat inifrån ett bokstavligt talat kokande Scandinavium, när Frank Andersson tar brottnings-guld året därpå.

Givetvis har vår nu störste dramatiker på området, Lasse Granqvist, flera av sina mest spektakulära ögonblick representerade på plattan. Frågan är väl om något slår hans sammanbrott från hockey-VM 2003 efter att Sverige vänt hopplösa 1–5 till seger med 6–5. Man börjar faktiskt på fullt allvar tvivla på hans mentala hälsa vid det här ögonblicket, men framför allt är det han själv som gör det, när gråten stockar sig och han går in i chock: ”Jag är fullständigt färdig, jag tror jag ger upp, jag slutar med det här Jansson, det går inte att hålla på, det går Inte att hålla på!” (obs! lite sammandraget)

Jag kan ha lite svårt för de värsta kollapserna, men det är samtidigt alltid roligt att höra bisittare som L-G Jansson och Ralf Edström säga ”nu får du ta och lugna ner dig lite, Lasse”. Det mest fantastiska med Lasse G är ju nämligen, på samma sätt som med Strandberg, den där språkliga musikaliteten kombinerad med total närvaro.

Radioreferatet är visserligen en lite annan gren än tv-referatet, en tacksammare arena för briljans, men visst är vi också många som genom åren ersatt tv-ljudet med radio-ljudet för att få lite extra krydda.

Urvalet till en sådan här samling kan man alltid diskutera, visst kunde de ha rotat lite djupare. ­ Det finns klassiska referat till att fylla en big box. Ser fram emot det.