Fotbollförbundet är i en klass för sig i svensk idrott.
Familjens storebror tar plats och rör upp heta känslor bland de mindre förbunden. Störst, bäst och möjligen också vackrast.
Så kan man, lite hårdraget, sammanfatta hur förbundet ser på sig själv.
Och statistiken ger dem rätt. Inget annat förbund kommer ens i närheten av fotbollens en miljon medlemmar.
Fotbollen har över 3 300 medlemsföreningar. Det är mer än dubbelt så många som något annat förbund.
En fotbollsförening omsätter i snitt mer än dubbelt så mycket som en genomsnittlig svensk idrottsförening.
Att fotbollen är störst är alla överens om.
Konflikten som nu blossar upp handlar i stället om huruvida det är rättvist eller inte att fotbollen tilldelas det största statliga bidraget av alla – samtidigt som man är störst, har mest pengar och bästa möjligheterna till kommersiella intäkter som tv-pengar och sponsoravtal.
Intäkter som är en följd av människors stora intresse för sporten.
I juni 2008 offentliggjordes en 500-sidig statlig utredning av Sveriges idrottspolitik. DN har granskat utredningen som ger de mindre medlemsförbunden i Riksidrottsförbundet (RF) stöd i sin argumentation.
I ett kapitel där effekterna av de största statliga stöden utvärderas sammanfattas fotbollens unika ställning så här:
”Fotbollförbundet utgör det specialförbund i RF (förutom Korpen) som har tilldelats det största statliga stödet samtidigt som man även har störst egna intäkter, högst självfinansieringsgrad och följaktligen bäst förutsättningar att klara sig utan offentliga medel för sin centrala förbundsverksamhet”.
Fäktförbundets ordförande Lars Liljegren tycker att dagens system är fel och orättvist.
– Jag kan göra en jämförelse med kulturen. Där skulle staten aldrig använda pengarna till Kalle Anka och Disney. Där är det självklart att bidragen ska gå till de som verkligen behöver det. Men så är det inte i idrotten. Det är en intressant infallsvinkel tycker jag, säger Liljegren som går till angrepp mot det största förbundet:
– Fotbollen och Lars-Åke Lagrell har gått från att förr vara solidarisk till att bli mer egoistisk, mer aggressiv och mindre generös mot andra, säger han.
Också bordtennisförbundets ordförande Walter Rönmark är kritisk.
– I dag är det svårare för en sju- eller åttaåring att undvika att komma i kontakt med fotboll än att faktiskt börja spela. Om RF vill att åtminstone några ska ägna sig åt exempelvis bordtennis, brottning eller fäktning i framtiden måste de ändra sin fördelning, säger Rönmark och skickar en syrlig passning till Riksidrottsförbundet.
Det är viktigt att påpeka att fotbollen inte får mer pengar än de har rätt till, utifrån sin storlek och utifrån de kriterier som finns.
I det så kallade organisationsstödet som går direkt ut till förbunden får fotbollen till och med mindre pengar.
Om stödet hade delats ut efter storlekskriterier skulle fotbollen ha fått 80 miljoner kronor. I dag får man omkring 21 miljoner.
Fotbollförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell blir riktigt irriterad när han får ta del av Lars Liljegrens kommentar om att fotbollen skulle vara egoistisk.
– Vi är inte beredda att acceptera påhopp som bygger på att man är avundsjuk, har särintressen eller inte kan systemet, säger Lagrell som även sågar parallellen där fotbollen jämförs med Kalle Anka och Disney.
– Den jämförelsen är helkorkad. Inget annat.
– Staten har bestämt att idrott är något viktigt och att idrotten därför ska ha stöd från staten och kommunerna. Och nu har du en idrott som samlar fler människor än vad fäktning över huvud taget kan tänka, varför skulle den idrotten avstå mer än vad den redan avstår? Varför skulle den idrotten acceptera att få påhopp från exempelvis fäktning?
Tomas Peterson är professor i idrottsvetenskap och ledde ensam den statliga utredningen. Han säger att han känner igen fotbollförbundets sätt att reagera.
– Anledningen till att fotbollen alltid riktar in sig på organisationsstödet handlar om att det är där som de kan föra den här argumentationen om att de är solidariska.
Tomas Peterson påpekar dessutom att organisationsstödet till förbunden bara utgör en liten del av det totala stödet på 1,9 miljarder. Eller mer exakt: inte ens en sjättedel.
– De tjänar ännu mer pengar genom de andra stöden. Men de riktar in sig på att tala om förbundsstödet, medan vi ser till helheten med alla stöd, säger utredaren som är hård i sin kritik mot Riksidrottsförbundet.
– RF:s försök till en neutral fördelningspolitik är helt enkelt inte neutralt, menar Peterson.
– Det är inte en fördelningsprincip som fördelar dit pengarna behövs bäst. Det är en fördelningspolitik som ger mer till dem som redan har. Och det gäller samtliga av de stora stöden.
När den statliga utredningen kom riktade fäktförbundet stark kritik mot RF i sitt remissvar och varnade för ”en allvarlig splittring inom svensk idrott”, om dagens sätt att fördela pengar blir kvar.
Lars Liljegren förtydligar nu den kritiken ytterligare.
– Det finns en lite aggressiv, nästan revolutionär stämning bland småförbunden som bubblar inombords. Helst skulle de vilja göra slarvsylta av de stora, säger han.
Det är Riksidrottsförbundet som har ansvaret att fördela statens miljardstöd till idrotten.
RF:s ordförande tycker inte om fäktförbundets sätt att framföra kritik.
Visste du om att det finns en uppfattad klyfta mellan mindre och större förbund?
– Nej, min uppfattning är inte att det finns ett gäng mindre förbund som vill göra slarvsylta av stora förbund. Men däremot är jag väldigt väl medveten om att de på olika sätt försöker att skapa oss en bild av att det är en väldigt stor klyfta, säger Karin Mattsson Weijber.
Gemensamt för motståndarna till dagens system är att de vill att större hänsyn ska tas till hur stora intäkter förbunden har utöver det statliga stödet (självfinansieringsgrad). Är inte det möjligt att göra?
– Det förslag vi nu lägger fram på RF-stämman har medlemmarna varit med och tagit fram. Och där finns inget förslag om självfinansieringsgraden, säger Karin Mattsson Weijber.
Tomas Peterson nöjer sig inte med en förklaringen från RF. Han tycker att de gör det enkelt för sig genom att vänta på att medlemmarna själva ska driva frågan. I stället önskar Peterson att RF tog initiativet.
– Jag tycker att Riksidrottsförbundet och hela idrottsrörelsen borde sätta sig ned och diskutera igenom på allvar frågor som: Vad förväntar sig samhället av vår verksamhet? Hur kan vi arbeta med de medel som vi har fått så att vi, utan egenintressen, kan se till rörelsens bästa för att ge ”Idrott åt alla”.
– Sedan 1969 har alla sagt sig sträva efter den parollen. Men som det ser ut i dag jobbar man inte för den. Man jobbar i motsatt riktning. Man bevarar de skillnader som finns mellan förbunden, säger Tomas Peterson.