Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sport

Den största matchen blir också den sista

På måndagskvällen finns drömmarnas fält i Superdome. Den största matchen i amerikansk collegefotboll är en av årets största sporthändelser i USA. Matchen spelas i ”The Big Easy”. På andra sidan drömmarna finns för de flesta spelarna bara ett stort ingenting. Största matchen i livet är sista kvällen med gänget och slutet på karriären.

T-Bob är ett cajunnamn han fått av farmor. Det betyder Lille Bob.

Louisianas center T-Bob Hebert vet att namnet passar så där i dag. Hans överarmar är större än mina lår inser jag när jag frågar:

Tänker du på att allt kan vara över på måndag?  

– Ja, det kan vara sista matchen för mig, det kan vara sista matchen för många i laget. Därför är det viktigt att njuta av varje sekund. Om det skulle ta slut för mig kan det inte finnas ett bättre manus än att det händer här.

T-Bob Hebert sitter vid ett intervjubord på Superdomes konstgräs. Han har varit här nere förr.

Pappa Bobby hade spelat för New Orleans NFL-lag Saints och skulle ta emot en utmärkelse. T-Bob fick komma med.

Han såg, hörde, upplevde för första gången hur det är att stå nedanför tiotusentals jublande fotbollsfans.

Han var 10 år och nära NFL då. Han är 22 år och nära NFL nu.

Han kommer bara nära.

Under sista året på high school var han bästa centern i landet. Under sista året på college är T-Bob inte längre bäst i laget på sin plats. Reportrar som bevakar laget säger att han inte kommer att spela i NFL.

– Jag har alltid drömt om att bli proffs i NFL men räcker det inte har jag gjort allt jag kan, säger han själv.

– När vi åkte från träningen till hotellet tittade jag mig omkring och såg alla spelare som varit så stor del av mitt liv i fem år. Jag insåg att efter den här matchen gör vi ingen mer bussresa ihop och jag fick gåshud.

– Jag kommer att sakna de stora matcherna, men mest allt hårt jobb tillsammans. Vi har haft träningspass i 40 graders värme när man bara vill dö men så tittar man åt höger och åt vänster och man ser spelare som sliter för en och för laget och då kan man köra ännu hårdare.

Min blick sveper upp och runt i Superdome. Arenan känns gigantisk och kompakt på samma gång. En gång var den en plats för sorg och skräck och överlevande som sökte skydd efter orkanen Katrina.

T-Bob berättar hur det blir att spela inför 75.000 åskådare på måndag.

– Allt ljus och allt ljud i inomhus­arenorna gör stämningen elektrisk. När man står vid sidlinjen och känner trycket är det som om nerverna ska knäcka en, men när man kommer in i på planen minns musklerna vad de ska göra.

Vi svenskar tar inte efter allt från USA.

Sånt som haft svårt att få fäste är:

Taco Bell, Kentucky Fried Chicken, Starbucks, sneakers till alla sorters kläder (OBS, gäller inte om man heter Kronér) och uppmärksamheten kring ungdomsidrott.

Den svenska succén i JVM-­hockeyn kan dra upp det sista en bra bit.

USA är ändå på en annan planet.

På måndag ska jag se en match dit det rest 60.000 bortafans – många utan biljett. Snittpriset för en biljett är 1.500 kronor. Vi är 1.100 medie­personer på plats. Och vi är på en plats där huvudcoacherna tjänar motsvarande 35 miljoner kronor om året och där tv-pumpandet pågått i en vecka och når crescendo när måndagens uppsnack börjar – tre timmar före match.

Det är fortfarande skolidrott vi pratar om.

BCS National Championship.

De högst rankade collegelagen i säsongens sista match.

I år: LSU Tigers–Alabama Crimson Tide.

Super Bowls lillebror och hela landet tittar.

När det är fem dagar kvar till matchen är mitt plan på väg att gå ner i New Orleans. Jag tryckzappar mellan tv-kanalerna i stolen framför och inser att vi har en ESPN-helikopter i närheten. Den filmar polisbilar som eskorterar fyra bussar.

Louisianas trupp på väg från hemstaden Baton Rouge i en annan del av delstaten.

Den botoxbehandlade kvinnan i stolen bredvid tjuvkollar, rycker till, armbågar sin dotter i sidan och ser snabbt till att de har samma direktsändning.

Det kanske är jag som är konstig och de som är normala.

I många år har jag med eurosnobbig attityd inte ens försökt att förstå amerikanernas kärlek för skol­idrott. När jag varit i USA har jag bläddrat förbi sportsidornas analyser och statistik om collegelagen för att hitta något om NBA och kanske, kanske något litet om NHL.

Under Florida-semestern i höstas blev jag kvar långt fram i sportdelen. LSU mötte Alabama då också. Det var 101.821 åskådare. Det var ändå inget unikt. Åtta college har fotbollsarenor som tar in över 100.000 åskådare.

Marriott Convention Center är pressens högkvarter. När Alabama har sin offensiva presskonferens berättar blivande NFL-stjärnan Trent Richardson om all död och alla droger han såg i sin barndoms kvarter, hur hans mamma hade många jobb för att kunna försörja barnen och han säger att hans barn aldrig ska uppleva något liknande. Den offensive coachen lyssnar utan att veta att han snart ska få en fråga han aldrig hört.

Jag har läst på en hel del och ändå är många frågor och svar rena kinesiskan för mig, men jag tar min penna, räcker upp handen, får en mikrofon och inleder frågan som de andra:

Coach, jag heter Johan Esk och kommer från en tidning i Stockholm, Sweden...

– Wow, ska det bli en match i soccer här?

Nej, och det är det som är grejen. Hjälp mig att förstå, varför är college­fotboll så stort i USA?

– Först och främst tror jag att det beror på att sporten är så fysisk och tuff. Det är som ett modernt gladiatorspel, säger McElwain.

– Dessutom är det här något som är vårt. Det är inte så mycket i vår kultur som vi har skapat, men collegefotbollen har sina rötter här i USA.

Efter det blir jag snabbt ”The Swede” bland kollegerna. De vill prata om Henrik Lundqvist (jo, han är bra), svenska kvinnor (jo, de är bättre) och Stieg Larsson och Henning Mankell (vem jag tycker är bäst? Mankell). Mitt liv som exotiskt inslag i tv-kanalernas förhandsrapportering kan börja.

Alabamas huvudcoach Nick Saban har en årslön på sex miljoner dollar, det dubbla mot vad skolans bäst betalda direktörer tjänar. Dagen efter pratar han om traditioner.

– Många städer och stater fick inte proffslag förrän på 70-talet, men collegelagen har funnits mycket längre. Så passionen har funnits länge och gått från generation till generation.

I USA är historien kort, traditioner unga. Här görs allt för att krama om och lyfta upp det man har.

En väg behöver inte ha legat länge för att kallas ”historic” och jag hinner knappt in i presscentrat innan Alden i mediestaben (han var Will Smith i ett tidigare liv) säger:

– Välkommen till New Orleans. Amerikas roligaste och mest historiska stad.

Skolidrott är något som är värt att krama och lyfta upp.

LSU har haft Tigers sedan 1893. Många andra skollag har under många årtionden skapat magiska minnen samtidigt som proffslag kommit och gått och flyttat och bytt ägare.

När jag skriver den här texten på ett fik ger Canal Street en bild av vad coachen Saban sade. Stora gäng klädda i gult och blått passerar, åldrarna är blandade.

– NFL handlar bara om att tjäna pengar. Collegefotboll är mycket bättre. De här killarna spelar för att de älskar sporten, säger LSU-supportern Craig Forbes som rest hit med 13 släktingar från Baton Rouge.

Alabamas fans är på ingång, 60.000 påstås dyka upp. Det kommer att ölas och grillas på varenda parkeringsplats i dag och i morgon. Dessutom spelade Saints slutspelsmatch här i går. Det är ett sanslöst sjöslag i stan, sirener är kvällarnas soundtrack.

Morgon i New Orleans. Några joggare har solen i ryggen, en alkis får hjälp in i en polisbil (han försäkrar att poliserna förföljer honom), jag följer Canal ner till floden och ser den vackra bron till höger.

Karl Pilkington har ändrat mitt resande. Ricky Gervais skickade ut Pilkington i världen i ”Idiot på resa” och nu kan jag inte se den magiska, mytiska Mississippifloden glida in i stan och flyta vidare utan att tänka på vad Pilkington skulle ha sagt: ”En brun sörja med pråmar?”.

Inne på Marriott äter Joe Schad en croissantfrukost. Han är en av ESPN:s 400 medarbetare här. Han säger att collegelagen är en symbol för en stad. Man håller inte bara på ett skollag, man håller lika mycket på staden.

– Det är mycket lokal rivalitet som byggs upp mellan lag från samma stat. Dessutom är det mycket spel på matcherna. Efter NFL är collegefotboll det folk satsar mest pengar på.

– Intresset för collegefotboll blir bara större. Vår kanal gjorde en undersökning om det finansiella värdet på de olika serierna. Collegefotbollen är tvåa efter NFL. Före baseboll och (basketens) NBA. Helt otroligt.

Det ringer på tv-reporterns Iphone.

– Jag förstår att du inte vill bli citerad men bara för att jag inte ska verka som en idiot i programmet; är det okej att jag säger att JAG tror att du kommer att välja draften? Bra. Vi hörs.

Joe Schad trycker av samtalet och säger:

– Jag ringer runt till spelare som har ett år kvar i college men redan är aktuella för NFL-draften, det är ovanligt många i år.

Collegesäsongen har varit speciell på ett annat sätt.

– Det här är slutet på den mest skandalfyllda säsongen på länge. Det har varit droger, prostituerade, otillåtna pengar.

Vad beror det på?

– Det är större och större press på spelarna. Allt handlar mer och mer om pengar.

Men de tjänar ju inget?

– Nej, men coacherna har stora löner och mer segrar ger större tv-kontrakt. Fotbollslagen drar in pengar så att arenorna kan moderniseras och skolorna kan satsa på bättre utbildningar och bättre lärare.

Så lagen sponsrar resten av skolan?

– Jag har aldrig tänkt på det, men så är det faktiskt.

LSU har bidragit till skandalerna med ett barslagsmål på försäsongen. Jordan Jefferson och Josh Johns var avstängda de första matcherna men fick göra comeback när misstankegraden sänktes. Fallet är inte avslutat än.

Tänk er att Småkronorna kommer hem, hyllas i Kungsan och dricker kaffe med Kungen. Sedan går några få vidare i hockeylivet på en högre nivå men de flesta andra har spelat sin sista match.

Då inser ni skillnaden mellan idrottssystemen i Europa och USA.

Europa är som en pyramid. Talangen kan ta olika vägar mot toppen. En rak, chansartad med tidigt försök i storklubb, eller en zickzackande vandring uppåt, kanske ett steg nedåt på vägen för en sen blomning. Om talangen inte är tillräckligt stor finns det gott om divisioner under att fylla upp med många års spel.

I USA är det några få men höga trappsteg som måste klaras av.

Ingenstans är stegen lika avgörande som i amerikansk fotboll. Missar du ett är du körd.

En basketspelare som inte når NBA kan tjäna mycket i Europa. En hockeyspelare kan kämpa på i farmarlag eller välja Europa i väntan på att NHL-drömmen ska bli sann. För den fotbollsspelare som inte når NFL är allt över. De anonyma småligor som finns samlar upp några få som halkat ur NFL och erbjuder kaffepengar.

Den som lyckas i NFL blir ekonomiskt oberoende.

De andra kan bara hoppas att de inte slarvat med studierna nu när nya livet väntar.

Brandon Gibson ska inte hoppas på NFL, men han har inte slarvat. Av 15.000–16.000 spelare som går ut college har bara tre klarat de högsta studierna i år. Alabamas wide receiver är en.

– Många som spelar fotboll tar inte studierna tillräckligt seriöst. Men våra coacher har alltid pratat om att spelar man för Alabama får man inte ta lätt på något, säger Brandon.

Han har pluggat sportsmanagement och en tv-reporter säger direkt att han kan börja jobba för dem. Jag frågar om framtiden.

– Jag drömmer fortfarande om NFL men jag lägger det i Guds händer. Om det här är sista matchen kan jag inte önska mig ett bättre slut. En final i Superdome som hela landet följer.

Om man avrundar siffrorna ser det ut så här:

På high school spelar en miljon amerikansk fotboll.

Collegelagen har 50.000 spelare.

I proffsligan NFL finns 1.700.

USA har 500 collegelag. Där spelar 16.000 sistaårselever. 60 blir proffs.

I lagen som möts på måndag, USA:s bästa, är chanserna till en NFL-framtid relativt goda. Men av lagens 45 seniorer kan ändå inte mer än fem, sex killar räkna med att spela vidare.

Thomas Ahlberg vet hur det är när spelare tvingas sluta.

Den förre förbundskapten för svenska landslaget har jobbat på Benedictine College utanför Kansas City. Han var en av tolv tränare för 125 spelare.

– Många gråter hej vilt efter sista matchen. Det är väldigt emotionellt. Föräldrarna är på plats och alla vet att nu är det slut, säger Thomas. Men det är nästan ännu värre på high school, då är de bara 18 år.

Min vän Jonas Norrbom spelade på Covington High School i Tennessee. Han behöver inte tänka länge för att hitta datumet för sista matchen. Tredje november 1981, mot Bolivar.

– Efteråt var det många i omklädningsrummet som grät. Jag trodde att det var för att vi förlorat, sen insåg jag att det var för att de aldrig skulle få ta på sig skydden igen. Hur många i Sverige kan säga exakt när de slutade spela fotboll? I USA blir det så definitivt.

Innan jag åkte satte Jonas en bok i händerna på mig.

”It never rains in Tiger Stadium”.

John Ed Bradley beskriver hur det var att spela för LSU, men framför allt hur svårt det var att släppa sporten och allt det gav. Spänningen, statusen, självkänslan.
Som att träffa sitt livs kärlek, se förhållandet spricka och veta att man aldrig kommer att träffa någon liknande igen. Så beskriver han det.

Kanske är statusen som skapas runt en 20-åring och sedan försvinner svårast att hantera.

John Ed Bradley bilar till Mexiko och njuter för stunden av att inte vara en igenkänd collegespelare. Tio år senare vill folk veta hur det var att springa in på Tiger Stadium genom publikens vrål. Ytterligare tio år senare har folk slutat fråga.

– Spelarna är extremt stora stjärnor på sina skolor och i sina städer och sedan tar det där slut. Många får problem med det efteråt, säger Thomas Ahlberg.

John Ed Bradley gör länge allt för att inte påminnas om LSU Tigers, han orkar inte röra upp känslorna. När han tar kontakt med gamla lagkamrater har många haft lika svårt att kapa banden. Någon har råkat ut för en olycka och sitter i en rullstol och lyssnar på Tigers kampsång, en annan slår ihjäl fängelsetid med att spela upp matchklipp i huvudet och en tredje, Big Ed Stanton, började aldrig spela golf men kör sin golfbil bara för att coach Mac hade en. Och han kan inte släppa att han tappade koncentrationen i slutet av den klassiska matchen mot USC för 20 år sedan.

Spelarna har upplevt segrar, skratt, skador, smärta, sår och svärade, skrikande coacher ihop.

På andra sidan har motståndarna radat upp sig. Redo att tackla dem sönder och samman.

Det här har svetsat spelarna samman och i slutet av boken säger Big Ed Stanton:

– Det låter som en klyscha, men det känns som att vi varit ute i ett krig ihop. Det sägs att de som legat bredvid varandra i en skyttegrav blir bröder för livet, så känns det. Ingen som inte var med kan förstå.

Jag frågar en sistaårselev i LSU vad han kommer att sakna mest.

– Känslan av att vara en del av en familj. Vi har haft så mycket kul ihop, vi har kämpat hårt tillsammans men jag har fått uppleva allt som en del av en extra familj. Dessutom har vi haft en massa fans som följt oss.

Säger Brandon Taylor. Sen försvinner hans blick iväg med ett sorgset leende.

Många amerikanska städer du kommer till behandlar dig som om du är utslängd i en asfaltsöken. Du vet knappt var stan börjar eller slutar.

New Orleans är annorlunda. Den här staden vill förföra, den verkar inte heller ha några problem med att förstöra folk.

Här finns en stadskärna som direkt vill dra dig med, ta dig in, dra dig ner. Den släpper ut dofter från restauranger, den pumpar musik från barerna och i dörröppningarna på Bourbon Street står kvinnor med för lite kläder som vill ta med dig in. Några skyltar säger att kvällens erbjudande är ”2 for 1”. En märklig mellandagsrea? New Orleans är ett fall för Bodström & Borgström.

Alla turiststäder har en känd gata som inte lever upp till sitt rykte och här är det Bourbon. Det är en blandning av Kiviks marknad, Båstad under tennisveckan och en fest som håller på att spåra ur. I fredags tog poliserna fram hästarna för att skapa lugn.

Men i korsningen med Canal pågår något som får alla att stanna upp och pundare, promenerare och poliser att ryckas med av rytmerna. Två trummisar och tre blåsare i 20-årsåldern får igång ett sånt drag att gatan börjar glöda när som helst.

Ett par kvarter in i French Quarter skapar konstgallerier och spåtomtar ett lugn, och husen, balkongerna, gatlyktorna får till känslan att man är i ett annat land, i en annan tid. I en gammal fransk koloni.

Här syns inga spår av Katrina, de rika delarna av stan klarade sig bäst när orkanen drog fram och skapade översvämning 2005. Man behöver inte åka mer än en kvart för att vara där det var som värst.

Taxichauffören Pierre Canel kör mig till Ninth Ward. I dag är området en blandning av ödetomter, utblåsta byggnader och nybyggda hus.

Vi kliver ur. Det luktar torrt gräs. Eftermiddagssolen gör färgerna vackert mjuka över det som var en stor dödsfälla.

– Här bodde de fattigaste. Före Katrina var det bara gamla, dåliga hus. Katrina städade upp området. Det tragiska är att många skulle behöva dö för att det skulle hända, säger Pierre och tänker högt:

– Varför är det alltid de fattigaste som drabbas värst?

Antagligen för att de rika skyddas bättre. Här fanns en mur som skulle räcka, men den brast och vattnet svepte in. Det har gått mer än sex år men i kyrkan på Gaffin Street ser det ut som om vattnet kom förra veckan. Ingen har röjt upp.

Jag hade bara stoppat Pierre Canel på gatan och sagt vad jag ville se. Förr gjorde han såna här turer ofta. Nu har större bolag tagit över och arrangerar turistvisningar.

Katrina tog mer än 1.000 liv bara i New Orleans. Nu är den en del av stans turistindustri.

Vi kör tillbaka över bron. Solen är på väg ner, månen har gått upp och en hjulångare gör pråmar sällskap. Till och med Karl Pilkington skulle bli stum av utsikten.

När Katrina drabbat stan irrade folk planlöst omkring på gatorna. Allt de ägde fanns i en plastkasse. Det var som att komma till ett u-land, berättade min kompis Thomas Nilsson som flög ner från New York för fotografera.

Många sökte sig till Superdome.

Nu är arenan upplyst på kvällen, den ser ut som en hägring där den ligger och hälsar välkommen till stan. Då var den en räddning, världens största skyddsrum.

Det gick historier om både mord och våldtäkter, inget är bevisat men däremot är det klart att det var oroligheter och vidriga sanitära förhållanden.

Superdome blev en symbol för stadens vägran att ge upp. Idrott används ofta som symbol för att visa att ett land, en stad är på väg tillbaka. I september 2006 spelade Saints NFL-fotboll här igen.

Och för fyra år sedan vann LSU senast collegefinalen och då gick matchen just här.

T-Bob Hebert hade börjat på skolan men var för ung för att få speltid.

Nu kommer han att spela en hel del.

För sista gången i karriären.