Om Zlatan Ibrahimovic knä håller kan det bli riktigt roligt. Om Andreas Isakssons händer håller nollan räcker det så.
Han ler när han lassar av Busterklyschan:
– Det är bara att spika igen, då är det klart.
På lång sikt hänger Sveriges EM-öde på Zlatans knä. Därför är det skönt att varken Zlatan eller doktor Forssblad vill spruta in smärtstillande preparat. Zlatan skulle kunna spela längre mot Ryssland på sprutor, men inte känna varningssignalerna lika tydligt och därmed öka risken att slå upp skadan.
På kort sikt hänger Sveriges EM-öde på Andreas Isakssons händer.
De är aldrig stilla när han står i mixed zone. De fingrar med hotellnycklarna, gömmer sig i armhålorna, de river ena kinden, vilar nere byxfickorna, de ska upp och klia skallen.
För att sitta på en så lugn person för händerna ett herrans liv. Men blicken, den har stannat. Den är inte flackande, osäker och ostadig som under tidigare landslagssamlingar när frågorna bara handlade om mardrömmen i Manchester.
Andreas Isaksson har längtat efter den här typen av stora viktiga matcher hela långa, mörka, blöta, hemska vintern i Svennis frysbox. Han har genomlidit B-lagsmatcher där knappt någon velat höra honom skrika. Bara för att komma hit.
Jag brukar också bara känna längtan inför såna här matcher, men nu har jag fått lite klassisk Norénångest i ådrorna också.
Känslorna för resultaten brukar stanna vid incheckningen på Arlanda. Texter ska lämnas med minutprecision, tekniken måste funka, det är vad som brukar få mina känslor att svalla.
Men nu har jag träffat min Goda Granne och fått en släng av EM-febern.
Jag fick på nära håll känna av blandningen av förväntan, glädje och ångest som finns hos de tusentals svenskar som är i Alperna för att följa Sverige – och som Lagerbäck imagesmart hyllade i går.
Och hemma har väl resan mellan tro och tvivel startat för de miljoner svenskar som kommer att prata mer och mer om matchen för varje timme närmare onsdag klockan 20.45.
De som inte är sporttorskar tror att matchen startar då.
Vi andra vet att den började i samma stund Sverige klev av Tivoli Neu i lördags.
Osäkerheten ökar av att jag inte känner igen Sverige. Efter alla dessa matcher brukar jag veta vad vi har och vad vi får. Inte nu.
Att Sverige långa stunder kan spela så bra mot ett lag som Spanien är man inte bortskämd med. Att laget släppte in ett billigt förlustmål i slutet är jag inte van vid.
På onsdag vill jag ha tillbaka gamla klassiska Sverige. Det får se ut hur som helst. Det får vara gnetigt så att klockorna stannar, tråkigt så att alpkossorna somnar. Bara laget tar sin poäng.
För – det är min poäng – sedan kan det bli hur kul som helst.
Härom kvällen spelade Holland brallorna av Frankrike och innan målkalas blivit barnkalas sade 2Grimman": "Jaja. Sen möter de Sverige och då bleknar de.2
Sverige har förmågan att bleka färgstarka lag. Men Sverige har också – med Zlatan på plan – möjligheten att lysa själv.
Sverige skulle ha en jättechans mot Holland. Det är inte ofta man får en andra chans i livet, men de svenska spelarna kan få den. Chans till revansch för straffdramat 2004.
Till sist, två frågor:
Ska Lagerbäck ändra i laget?
Nej. Johan Elmander är jobbigare att möta än Sebastian Larsson. Rädslan för Elmanders fart kommer göra att ryssarna inte vågar köra lika offensivt på sin vänsterkant om han finns där. Han missade att täcka upp när Stoor gått framåt före hörnan som gav 1–0-målet, annars var han okej i defensiven.
Hur går det?
Sverige klarar oavgjort. Ryssland blir bättre men mer förutsägbart med Arsjavin tillbaka och Sverige har rutinen av den här typen av matcher. Det har blivit en svensk för-midsommartradition.
Till sist 2: På måndag kväll har Tyskland allt att förlora.