När han vaknade upp en och en halv vecka senare på Sahlgrenska sjukhuset hade han förlorat båda benen och ena armen. Han hade blivit överkörd av ett godståg men exakt hur och varför han hamnat på rälsen framför tåget vet han fortfarande inte.
På söndag, bara två år efter olyckan, startar han i OS där han siktar på finalplats på favoritdistansen 200 fritt i simning när Paralympics inleds.
Ett års hård träning ligger bakom den sensationella OS-starten, men viktigast har varit inställningen att aldrig ge upp. I sommar har Christoffer Lindhe simmat två pass om dagen, totalt uppemot 7 .000 meter och när han kastar sig i vattnet i "Vattenkuben" i Peking vet han att det gett resultat. De senaste månaderna har han förbättrat allt: styrka, kondition och teknik.
Frågan hur det är möjligt att simma med bara en arm besvaras bäst av att se Christoffer Lindhe genomföra ett av sina sista träningspass inför OS. Det går. Men exakt hur han bär sig åt begriper jag inte. Han talar om längre drag under vattnet och att han ökat frekvensen och att huvudet och den andra armstumpen används för att korrigera riktningen så att han håller rak kurs i bassängen.
- OS är mycket större än jag trodde. Nu ska jag ladda mentalt och på söndag ska jag "explodera", säger 19-åringen från Ulricehamn.
Förbundskaptenen Rolf Skoogh sitter med vid intervjun i kafeterian i simhallen. Det var Skoogh som för ett år sedan gjorde ett besök hemma hos Christoffer Lindhe, som han visste hade tränat simning innan olyckan inträffade.
- Vi snackade en timme eftersom jag ville se vad han var för en person. Sen skickade jag honom i vattnet. "Det finns en startpall här", sa jag. "Har du inte dykt i förut?"
"Det går ju", sa Christoffer Lindhe, när han efter tvekan gjort sitt första startdyk i simkarriären utan ben.
- Ibland sticker det fortfarande till i ena foten, men jag stänger av och känner inte så mycket av fantomsmärtor längre. Det händer att jag kan tänka på hur det kändes med benen när jag gjorde kicken i fjärilsim, men det är ju inget jag kan göra nu, konstaterar han.
Vattenkänslan är densamma som när han tränade simning före olyckan och var en hygglig simmare på distriktsnivå med personbästa på runt en minut på 100 fritt. Hans nya officiella rekord lyder på 1,41 med tydlig chans till förbättring i Peking.
- Det har varit många nätter när jag varit ledsen och önskat att det inte skulle bli så här, säger han senare under intervjun.
Han hade åkt till Varberg med kompisarna i killgänget för att titta på bilar, flygplan och motorcyklar. De hade druckit en del öl och han ville gå tillbaka till tältet eftersom han var trött efter att ha jobbat tidigt på morgonen.
Tältet låg till höger i en skogsdunge, men Christoffer Lindhe gick i stället rakt fram eftersom tre okända personer förföljde honom. Han var rädd att de skulle följa efter honom till tältet och ställa till bråk.
- Sedan minns jag inte mer förrän jag vaknade upp.
Hans egen teori är att han börjat springa för att skaka av sig förföljarna och snubblade på en av de stora stenar som legat nära järnvägsspåret.
- Det finns stora stenar där och sen har jag fallit och slagit huvudet i en annan sten. Här i pannan har jag ett jack, säger han och visar ärret.
Lokföraren såg ingenting förrän det var för sent eftersom Christoffer Lindhe låg över rälsen i en kurva. Han var osäker på om han kört på en människa eller ett djur, men ringde och anmälde en olycka.
När polisen kom efter en halv timme upptäcktes de krossade och avslitna benen. Kroppen hade troligen släpats med tåget och då hade även ena armen slitits sönder. Läkarna sa att det var ett mirakel att han hade överlevt.
- Det var tack vare simningen och mitt starka hjärta som jag klarade mig. På ett sätt visste jag att något hade hänt när jag vaknade upp. Jag trodde att jag hade suttit på ett tåg och varit med om en tågolycka, berättar Christoffer Lindhe.
- Jag var väldigt ledsen, men jag tyckte inte synd om mig själv. Det var mer att jag tyckte att jag hade ställt till det för mina föräldrar, beskriver han.
Någon månad efter olyckan såg han ett teveprogram om en amerikansk kille som också hade förlorat båda benen och ena armen i en olycka. Programmet blev en stor inspirationskälla.
Vid jultid 2006 blev han utskriven från sjukhuset och rehabiliteringen som bestått av simning och som gått "väldigt bra redan från första gången" ersattes senare av den stenhårda elitträningen.
- Jag är en helt annan person nu än för två år sedan. Jag har andra tankegångar. Förut var jag ganska vild och skulle alltid testa gränser, nu har jag lugnat ned mig.
Flera gånger nämner han kompisarnas betydelse. De kom till sjukhuset och har hjälpt honom. Nu är de närmare vänner än tidigare.
Flickvännen Martina träffade han på hennes studentfest för drygt ett år sedan. Hon måste vara hemma och arbeta, men pappa och mamma har kommit till Peking för att se tävlingarna.
När proteserna fungerar kan Christoffer Lindhe gå med hjälp av en krycka, "men benen krånglar, vänsterbenet är för kort" och därför har han tillfällligt lagt proteserna åt sidan.
- Jag tycker inte om sjukhus, men efter OS ska jag in på operation. Då ska de sätta fast en titanskruv i vänsterbenet så att protesen ska sitta fast ordentligt.
- Sedan ska jag lägga all kraft på att lära mig gå igen. Vet inte hur lång tid det kan ta, ett halvår eller ett år. Tanken är att jag ska kunna klara mig utan rullstol. Utvecklingen går framåt.
I USA pågår mycket forskning om proteser, bland annat som en följd av skadade amerikanska soldater i Irak. Inom tio år tros det kunna ge helt nya möjligheter
- När jag kan gå igen ska jag satsa på nästa VM och OS i simning, och i framtiden ska jag kunna göra nästan allt som jag gjorde tidigare, säger Christoffer Lindhe.