Vem trodde att Saint Kitts och Nevis skulle vinna en guldmedalj? Det som gör den stora idrottsfesten så stor är inte bara de stora stjärnorna som Hicham el-Guerrouj, Haile Gebrselassie, Jan Zelezny. För att inte tala om våra egna svenska stjärnor som Carolina Klüft, Christian Olsson, Stefan Holm, Patrik Kristiansson och Kajsa Bergqvist. Men det finns så mycket annat att minnas. Jag kommer aldrig att glömma Kim Collins från Saint Kitts och Nevis, Lima Azimi från Afghanistan och Lilian Claber Argereta från Honduras.

Här hade vi spekulerat i månader om det skulle bli världsrekordhållaren Tim Montgomery, den gamle mästaren Maurice Greene, kanske Ato Boldon eller någon av britterna Darren Campbell eller Dwain Chambers som segrare på 100 meter, den mest prestigefyllda titeln av alla.

Och så vinner Kim Collins från Saint Kitts och Nevis. Dagen efter fick jag tillfälle att sitta mitt emot denne märklige man vid ett möte inne i ett varuhus. Han hade roligt åt den stora franska sporttidningen L´Equipes teckning med Saint Kitts och Nevis ritat i jätteformat, och en bit bredvid på sidan USA som en pytteliten fläck. Det fanns närmare 20.000 fler människor inne på Stade de France under 100-metersfinalen än vad det bor i hela önationen Saint Kitts och Nevis.

Här satt nu Collins och såg så obetydlig ut i sina alldeles för stora blåjeans och försökte hitta sin egen ö på kartan. Han hade vissa problem att hitta och trodde att kartan var för gammal. Sina barn får han träffa igen någon gång i höst, men det viktigaste för stunden verkade inte vara VM-guldet, äran och berömmelsen. Det han pratade om var att han kunde skicka hem mera pengar till sin mamma som fött elva barn. Hon har slitit nog, hon skall inte behöva göra ett handtag mera i sitt liv, sade Collins. Ack så ödmjuk, till skillnad från den självsäkre och smått arrogante Maurice Greene.

Lima Azimi var inte lika snabb på 100 meter som Collins. Hon hade aldrig tävlat på 100 meter förut, men Afghanistan ville skicka någon för att visa att landet ville vara med i den stora gemenskapen. Det blev Lima Azimi som knappt sett ett startblock i sitt liv, som aldrig varit utomlands, aldrig flugit. Löparskorna glömde hon på vägen till Paris.

Hon fick nya, sprang sina 100 meter på 18,37 i sin t-shirt och i sina mysbyxor. Och hela världen var intresserad. Hon fick ge en bild av kvinnornas situation i Afghanistan och hur svårt det varit under talibanernas styre. Lika varma applåder fick Lilian Claber från Honduras. Hon var mer än fyra minuter efter den som var näst sist i sitt heat på 5.000. Men hon hade hela stadions sympatier. Det är också friidrotts-VM. Vad var det baron Pierre de Coubertin sade? "Det viktigaste är inte att vinna utan att delta." Det duger också att bli tvåa. Eller hur, Stefan Holm?