När Philadelphia Flyers tränare Peter Laviolette glider runt på sina griller och småpratar med sina spelare under en av hundratals träningar, är det inget djupsinnigt hockeyfilosofiskt han har att komma med. Han stärker någons självkänsla genom att visa sitt tränarförtroende, han småskojar, han pratar om någon liten detalj, samtalstonen är vänlig och kamratlig.
Veckans fyra avsnitt av ”Vägen till NHL Winter Classic” (SVT2) har varit en suverän inblick bakom NHL-kulisserna.
När Peter Laviolette under nästa match kommer in i första periodpausen är han rosenrasande över lagets urusla inledning, inställning, attityd, 0–4 på hemmais. Det är dödstyst i omklädningsrummet. Laviolette gormar och viftar. Det blir 0–6 till slut.
Man kan nog inte påstå att Laviolette därefter försöker trösta sina spelare efter matchen, men han vill se framåt:
Låt det svida i kväll, säger han, kanske i morgon också, sedan går vi vidare med den erfarenheten. En tränares många ansikten. En tränares många klyschor. De helt nödvändiga klyschorna.
”Vägen till NHL Winter Classic” följer Flyers och New York Rangers, Winter Classic är årets stora utomhusmatch i New York mellan just dessa lag.
Vi är med hemma hos spelare, vi är ute på krogen med dom, på ändlösa resor, ankomster mitt i natten, sega ben, trötta hjärnor. Vi får höra snacket, skämten, tråkningarna. Vi får följa vänskapen, sammanhållningen. På isen får vi uppleva ilskan, frustrationerna, glåporden, det är mycket dagis också.
Ut och tråckla ihop några spräckta ögonbryn, flera tunga skador, redan i omklädningsrummet (!) tar man de första röntgenbilderna på en skadad axel.
Organisationen är stor och tajt och kolossalt imponerande. Det finns ingenting som saknas någonsin.
Många av oss har tänkt tanken, någon gång drömt om ett liv som proffs: När planet landar i New York och Rangersspelarnas bilar är framkörda ända fram till flygplanstrappan, när man ser Henrik Lundqvist slänga in den lätta packningen, hoppa in i bilen och köra hemåt blir man lätt grön av avund.
Henrik Lundqvists leende säger allt. Hem till Manhattan och softa lite. Så kan det också vara, livet.
Nästa dag skall han koppla av med lite gitarrspel, han repar med några polare inför en välgörenhetsgala. En av polarna heter John McEnroe.
New York Rangers tränare heter John Tortorella och han är tydlig. I alla sammanhang, hela tiden. Konsekvent och tydlig. Oavsett hur de spelat, vad det står, så säger ingen (ingen!) ett ord innan han kommer in och säger sitt. De leder med några mål efter period 1, Tortorella svänger in, vankar av och an, delar ut några order, säger att de gjort rätt, att det sett hyggligt ut, de skall fortsätta göra rätt. Sedan går han.
Han vet exakt vad han vill ha ut av varje spelare, i varje byte, det är ingen som helst tvekan när han under en gemensam videogenomgång med hela laget vänder sig till en av sina yngre spelare som de just sett begå ett misstag: Jag har sett hur du lyft ditt spel flera nivåer i år, vi behöver dig där ute, men vi kan inte ägna tid åt att motivera dig under matcherna.
Du måste göra det själv! Ta ansvar. För gruppen. Han nickar. Förstått?! Ja.
Jo, det duggar tätt av omklädningsrumsklyschor, men när de kommer från två så superkompetenta tränare och analytiker som John Tortorella och Peter Laviolette är de så att säga bara omslaget som allt det viktiga har packats in i. Det kan finnas en hel detaljrik eftermiddagsgenomgång med spelarna inslaget i just en gammal klyscha. Det är en kollektiv påminnelse om vad som fordras av varje spelare. Och det funkar.
Alla de fyra timslånga avsnitten ligger ute på SVT Play. Verkligen värt att slösa en kväll på.