Nu gör hon ett nytt försök att förklara.
– Jag var slut, både mentalt och fysiskt. Helt utpumpad och tom. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Det berodde naturligtvis på olika saker. En var att jag slog igenom tidigt, en annan att jag nådde stora framgångar som gjorde att den yttre pressen ökade. Till slut handlade det mer om när jag skulle förlora, än om glädjen över segrarna, säger 26-åriga Carolina.
– Det är många som tror att jag hade en valmöjlighet, att jag stod med längdhopp i ena handen och sjukamp i den andra, men så var det inte. I slutändan hade jag inget val. Jag hade inte mer att ge som sjukampare.
Hon har aldrig ångrat beslutet, eller längtat tillbaka.
– Jag hade kanske känt så om det hade funnits en möjlighet att jag skulle kunnat ha fortsätta, men jag har hela tiden vetat att det aldrig fanns.
Carolina tystnar och lutar sig tillbaka i soffan. Det bestämda uttrycket i ögonen är borta, och händerna som gestikulerade för att understryka orden ligger stilla i knäet.
Carolina värjer inte för frågorna, men hon har inget behov av att få alla att förstå. Det viktiga är att hon själv vet svaren.
Tonåringen som spexade sig in i folkhemmet har växt upp. Hittat en trygghet i att hon vet vem hon är. Sökandet efter en identitet kan ta ett helt liv. Carolina tvingades göra sin inre resa i rekordfart.
– Det optimala är nog om man får utvecklas i en långsammare takt, men krasst sett hade jag inget val. Jag slog igenom med buller och bång när jag var 19 år. Två år senare vann jag OS-guld. Pressen på mig var stor och när jag fick frågor som varför jag hade en speciell sponsor, eller annat ditt och datt, ville jag ha funderat igenom vad jag stod för och vem jag är, säger Carolina som tackar maken Patrik, övriga familjen och tränaren Agne Bergvall för att hon inte gick vilse i sökandet.
Tre månader har gått sedan Carolina slet av tre muskelfästen i ena lårets baksida i samband med en tävling. Den allvarliga skadan gjorde att hon missade sommarens VM.
Men trots smärta i både kropp och själ var det en självklarhet för Carolina att hon skulle tillbaka till längdhoppsgropen.
– På väg hem efter operationen stannade jag och Agne vid en bensinmack. Jag skulle köpa en stor kanelbulle för att trösta mig med. Då såg jag en löpsedel där det stod ”Klüfts karriär är över”. Jag blev nästan chockad när jag läste det för jag hade inte ens tänkt tanken.
Visst fanns det dagar då hon grät från morgon till kväll och dagar när hon vräkte i sig godis för att det var så synd om henne, men lågan slutade aldrig att brinna. När Carolina började räta på ryggen och lyfta på huvudet fanns energin och lusten där.
– Rehabiliteringen har gått otroligt bra. I vanliga fall är det segt att rehabträna, men den här gången har jag haft massor av kraft.
– Programmen har varit riktigt tuffa, och det passar mig. Som elitidrottare gillar man inte när det är för mesigt. Min sjukgymnast Carl Askling har var tredje eller var fjärde vecka gett mig nya program. Det har gjort att det aldrig har blivit långtråkigt.
Nu tränar Carolina tre vattenpass, tre löppass, två och ett halvt styrkepass och ett hopp- och häckpass i veckan.
Om tre månader ska hon vara tillbaka i normal träning, men tävlingscomebacken dröjer till senvåren.
– Jag sa tidigt att även om det fysiskt skulle kunna vara möjligt blir det ingen inomhussäsong för mig. Jag känner mig själv så väl att jag vet att om jag redan nu börjar sätta upp mål kommer jag att göra nästan vad som helst för att uppnå dem. Då finns en risk att jag slutar lyssna på kroppen och börjar stressa. Den här gången tänker jag inte göra det misstaget.
Våren ska Carolina i stället ägna åt att bygga upp styrkan, och finslipa hopptekniken.
Kommande sommars EM blir Carolina Klüfts mästerskapscomeback, men också ett första steg mot slutet på den aktiva karriären.
Efter OS i London 2012 väntar ett nytt liv.
Hur det ska se ut vet inte Carolina nu, men en sak är hon säker på.
Hon tänker inte bli tränare.
– Till skillnad från Patrik har jag inga naturliga ledaregenskaper. Det märks i en sådan enkel sak som hur olika vi hanterar vår hund. Patrik är tydlig och rak i sin kommunikation med henne, precis som en bra ledare ska vara. Jag kan däremot bli hispig och säga tusen saker på en och samma gång vilket bara gör henne förvirrad.
Din mamma Ingalill har sagt att hon tror att du blir politiker. Kommer hon att få rätt?
– Till viss del. Jag tror inte att jag kommer att engagera mig partipolitiskt, men jag kommer nog att jobba med frågor som vi i dagligt tal kallar politiska. Jag brinner för de internationella frågorna, för FN och för det globala samhället, säger Carolina som i höst läser freds- och utvecklingsstudier på Växjö universitet.
– Jag är redan i dag engagerad i svenska FN-förbundet och den dagen jag lägger av kommer jag att öka mitt engagemang. Tidigare var jag säker på att jag inte ville få ett jobb på grund av mitt namn, men jag har insett att jag aldrig kan bli av med mitt namn. Kan det hjälpa till att skapa extra uppmärksamhet kring en bra sak är det helt okej.
Sedan ett år tillbaka bor Carolina och Patrik, tillsammans med hund och katt, på landet några kilometer utanför Karlskrona. I det närliggande stallet står tre hästar.
– De är inte våra, men jag brukar släppa ut dem på morgnarna.
Carolinas ögon får en tydlig glöd när vi pratar om livet på landet.
– Att vi flyttat dit är guld värt. Jag har alltid trivts i naturen, och med åren har behovet av tystnad och ensamhet ökat. Under vissa perioder lever jag ett väldigt socialt liv och är igenkänd nästan överallt. Det är fantastiskt på många sätt, men ibland behöver jag en paus.
När jag går i skogen med vår hund får jag tid för mig själv och mina tankar.
Carolina och Patrik träffades redan 2001. De tävlade och reste tillsammans innan skador tvingade Patrik att sluta med stavhopp.
Nu satsar han på en karriär som hockeytränare.
– Han är som en svamp och suger i sig all kunskap han kan komma åt. Det är träningsprogram, pulsträning och ledarskapsfrågor dygnet runt. Det är kul att se honom brinna så för något, säger Carolina om maken som den här säsongen tränar division 2-laget Kallinge/Ronneby.
– Men när han vissa lördagar vill se tre matcher i rad på tv kan jag tycka att det är en aning överdrivet, fortsätter hon med ett leende.
Hon säger att Patriks sätt att hantera livet efter den aktiva karriären också har inspirerat henne.
– Det är en trygghet att se att han hittade rätt så snabbt. Jag kan inte påstå att jag har varit direkt orolig för hur livet ska bli när jag slutar tävla, men det är ändå skönt att få en bekräftelse på att det kan bli riktigt bra.
Det är bara en sak som har försämrats hos familjen Klüft sedan Patrik slutade tävla.
Matlagningen har blivit Carolinas ansvar.
– Varken Patrik eller jag tycker att det är roligt att laga mat, men han är duktig på det. När han själv höll på att träna var han alltid noga och strikt med maten och då lagade han också ofta mat för att vi skulle äta på rätt tider. Nu däremot säger han alldeles för ofta att han kan ta en macka i stället. Det klarar inte jag mig på och därför landar det på mig att fixa maten.
Tre dagar i veckan lämnar Carolina lantlivet i Blekinge för stadsliv i Växjö.
Där finns hennes tränare Agne Bergvall.
– Nästa år firar vi tioårsjubileum. Att vi har lyckats hålla ihop alla dessa år är något som jag är stolt över, säger Carolina som har en övernattningslägenhet i Växjö.
Relationen har dock inte varit okomplicerad.
– Både Agne och jag är krävande personer med starka viljor. Vi har bråkat och tjafsat och ibland fått sätta oss ner och reda ut vad problemet är. Men vi känner varandra utan och innan och är inte rädda för att prata om det som irriterar oss. Vi går inte och surar på varsitt håll utan ventilerar det direkt.
Öppenheten har stor del i att Carolina, till skillnad från många andra svenska friidrottare, aldrig funderat på att byta tränare.
– Även när jag har varit förbannad på Agne har jag aldrig tyckt att det har funnits något bättre alternativ. Den träning och filosofi han förespråkar fungerar bra för mig och jag känner fullt förtroende för honom.
Om några veckor åker Agne och Carolina till Sydafrika för ett två veckor långt träningsläger.
Ett första avstamp inför trestegsraketen, EM, VM och OS, som ska bli avslutningen på Carolinas aktiva karriär.
– Jag känner mig supertaggad, säger Carolina.