Det är en våg av hetsträning som drabbat landet.
Lidingöloppet fylldes rekordtidigt. Det tog sex dagar att fylla Vätternrundan.
Vasaloppet har varit slutsålt sedan maj. Tjejmilen hade aldrig haft så många som ville springa på tid och i alla medelklassiga medelåldriga sällskap finns någon som håller på med triathlon. I andra ändan finns nya träningsformen där man ska köra livet ur sig i korta, högintensiva moment.
En gång i tiden undrade Gunde Svan ”Var går gränsen?”
2011 vill jag och massor av Svenne Bananas ta reda på det. Testa sig själva, tävla mot sig själva och tänja gränserna för det som nyss känts personligt omöjligt.
Det håller inte att bara ta en lugn joggingrunda utan särskild mening eller mål.
Det är andra tider. Långsammare tider.
Lidingöloppet sprangs snabbare för 30 år sedan.
Fjolårets bäste svensk skulle ha fått stryk med över fem minutrer av bäste svensken 1980. Även längre ner var polisonglöparna från 1980 överlägsna.
Plats 1000 var mer än 13 minuter sämre förra året.
Plats 2000 lika långt bakom.
Och plats 5000 cirka tio minuter sämre.
Jag har inte hittat någon klockren förklaring, så mina gissningar är:
Förr förstod folk hur fruktansvärt jobbigt det kuperade Lidingöloppet är och förberedde sig bättre.
Fler var i grunden mer vältränade och mer vana vid hur kroppen reagerar vid tuffa ansträngningar.
På 30 år har svensken blivit ett mer stillasittande och datoriserat folk. Man kan aldrig blogga sig till en bra tid.
På 30 år har svensken fått mer smak för det goda livet. Då såg fler ut som Anders Gärderud i spåren. Nu märks spår av bag-in-box och högre bmi i spåren.
I Nilecity konstaterade Farbror Barbro att det inte finns några genvägar till det perfekta ljudet, dårå.
I träning finns genvägar. Många är förbjudna, andra svindyra.
Och även om det i längden bara är hårt slit som gäller så är det ju dumt att inte testa …
… gps-klocka, pulsband, cyklar för trettio tusen, kolhydratgeléer, barfotaskor (ja, ni hör ju hur det låter), löparstrumpor för 250 spänn (och det är inte ens tiopack), längdskidor som får kosta hur mycket som helst och glasögon, stavar, löparkläder enligt köpteorin: Top of the line.
Om elitidrott är underhållningsindustri är den breda motionsvågen nu helt i händerna på en annan del av sportindustrin. Jag är helt ockuperad av idrottsindustrin köpsug.
Jag är också inne i en värld jag trodde jag lämnat för alltid.
Man kan säga att jag var frisk i 20 år.
Sen började jag träna på riktigt igen.
Det blev ett sjukt beteende.
Almanackan blev fulltecknad av intervallpass, långdistans eller snabbare milpass. Hur kunde jag hamna där? Det där var ju en ung och dummare jag. När det var helt normalt att avsluta passen med blicken på klockan, en spya hängande i halsen och en känslomässigt avstängd hjärna.
Om jag försökte fråga mig själv varför hörde jag inte frågan.
När tiderna blev sämre, så började jag höra och insåg att det bara var att lägga ner.
Jag slog av på takten, drog ner på tränandet, körde ner handen i chipspåsen och sade att ”jo fö’ fan, jag håller i gång, minst två pass i veckan” men det var mest skitsnack.
Längdåkningen drog ner mig i träningsträsket igen. Med nya skidor var det kört. Jag tappade respekten för distanser, skidspar.se var min startsida, min lungmotor växte och i slutet av mars hittade jag en golfbana i Täby där det gick att staka runt tre mil.
Det låter helt stört. Det var total lycka.
Och där är sjuksymptomen.
Under 20 års tid hatade jag att springa. Gjorde det bara för att bli av med stress och för att jag inte hann ”träna” något annat, efter senaste vintern i skidspåren var förutsättningarna andra.
För första gången på 20 år sprang jag milen på tid och något bekant dök upp, Den där känslan att jag sprang utan att tänka, utan att känna och utan att bry mig om att spyan åkte hiss i halsen. Bara klockan på armen gällde. Efteråt var det total trötthet och lycka och lättnad över att inte tappat tempo.
Jag var helt besatt av min löpning under semestern. Sträckorna blev längre. Tiderna bättre. Träningsfria dar blev jag tjurig och rastlös.
En duggregnig augustisöndag påmindes jag om att det är en bit in på tredje milen löpning börjar bli intressant. Det är då tankar och känslor man inte visste att man hade dyker upp.
Två dagar senare, på ett lugnt milpass, var allt kört. Någon tryckte in en golfboll i vaden och satta nålar från ljumske till knä.
Någon hade trott att det gick att träna som en 25-åring igen.