Tidningen ni läser heter DN, galan som ska äga rum heter DN-galan men texten ni just har börjat läsa kan inte ha ett hej-och-hå-tema.
För på ett år har det svenska friidrottslandslaget gått ner sig i ett mörker av pensioneringar, rehab, stora och små skador och svajiga formkurvor. Minnena från presskonferensen inför förra årets DN-gala är från en helt annan värld.
Där var den nervöse Christian Olsson som skulle göra comeback och där var den optimistiska Sanna Kallur som skulle göra samma sak. Där var Carolina Klüft som fortfarande sågs som ett stort längdhopp och där var Stefan Holm som hoppades på andra raka OS-guldet.
Där var så många svenska stjärnor för turisterna i Kungsträdgården att spana in att de flesta inte märkte, kände inte ens igen den långe jamaicanen som gled ut mot en väntande bil.
Hans namn var Usain Bolt. Han var långt ifrån Kungen av Kungsan.
Det här var Sverige och här hade vi fortfarande ett landslag som kändes så gyllene att det inte spelade någon roll vilka världsstjärnor galageneral Rajne Söderberg dragit hit. Svenskarna bar upp galan. Bara genom att vara där.
På galan såg det ut som att Usain Bolt lät Asafa Powell vinna. Det var senaste gången Bolt förlorade ett 100-meterslopp och det var sista gången han tävlade innan han lät blixtarna smälla av i Peking.
Usain Bolt ändrade hela friidrottssporten.
Lyfte den.
Satte fokus på den igen.
Men skapade också stora skuggor som drabbar alla ställen där han inte är.
På årets presskonferens inför DN-galan är det stjärntätt. Här är Wariner och Gay och Powell och Robles och med en annan nutidshistoria skulle det vara lättare att inse vilken saftig buffé som ställs fram till en sugen friidrottsåskådare, men nu har vi hetsätit av ett gigantiskt svenskt smörgåsbord i flera år och förra året hade Bolt vägarna förbi. I år finns inget sånt där bord. Eller en sån där Bolt. Fjolårets kombination skapade överflödet som i dag är bortskämdhetens förbannelse.
Nu måste Rajne Söderberg och alla hans medhjälpare få utdelning för allt jobb de lagt ner när svenskarna fått DN-galan att likna ett självspelande piano.
Nu måste Söderberg bestämma sig för vilken av galans tre publikgrupper arrangörerna ska jobba hårdast mot.
De trogna? De är Stadions mest kunniga, de kommer att sitta på träbänkarna vid fyratiden för att få se UVM-ettan Angelica Bengtsson i ungdomarnas stavtävling. De har suttit där när Jan Hagelbrand kämpat med sin hinderteknik, de har varit på plats när Sjöberg satt världsrekord, när Ludmila gjort comeback och när galakvällar kommit och gått utan att sätta historiska avtryck har de också varit där.
De tillfälliga? De är allmänt sportintresserade, går på galan nån gång när det passar och påverkas mest av hur galan klarar sitt marknadsföringsjobb.
De trendkänsliga? De går dit man ska vara för stunden i Stockholm. Oavsett om det är en konsert, en krog, en idrottstävling.
Trohet ska värdesättas och även om Söderberg aldrig skulle erkänna att någon grupp är viktigare måste galan få med sig grupperna två och tre. Och de lockas på två sätt.
Antingen får man hit den som är störst, bäst och coolast för stunden och därför får det inte ta för många år innan Bolt är tillbaka i stan. Chanserna ökar när DN-galan nästa år kommer med i nya Diamond League.
Eller så hoppas man på att naturen har så gynnsam gång att Sverige blir självförsörjande på stjärnor.
Svenska landslaget är på väg ner i källaren men den ljusnande friidrottsframtiden kan ändå vara Sveriges.
Sverige tog fyra medaljer vid sommarens UVM. Den mest anmärkningsvärda tog Johan Rogestedt. Johan vann 800 meter och var den ende på hela UVM som slog en kenyan på medel- och långdistans.
Mästerskapet visade att en ny svensk guldålder kan vara några år bort.
En annan har just avslutats.
Tiden där emellan blir den tuffaste men också mest intressanta för Rajne Söderberg.