Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sport

Esk: Zlatanisterna står enade efter yrandet om damfotboll

Zlatan Ibrahimovic yrade om damfotboll och det var då han kvalade in bland grabbarna grus. Bergman, Strindberg, Norén. De manliga genierna. Ett manligt geni kan se ner på kvinnor utan att märka det själv. Ett manligt geni har ändå samma dragningskraft – på män och kvinnor.

Ställ Zlatan på Stureplan, en skolgård eller var som helst i Sverige.

Och ingen skulle dra upp cykeln, autografen eller damfotboll.

I stället skulle barnen rusa dit som skållade bävrar. De vuxnas intresse och blickar skulle dras mot Zlatan och fåniga, fascinerade, nästan förälskade uttryck, skulle spridas i ansiktena. Oavsett om dessa män och kvinnor annars finns i grupper av feminister, rasister, vänsteraktivister, rojalister eller zlatanister.

Hur jag vet? Har sett det många gånger. Jag har varit i närheten av Reinfeldt och Kungen och en massa andra hel och halvkändisar och roat mig med att se reaktioner från folk runt omkring. Ingen annan skapar de där fånigt, fascinerat, nästan förälskade uttrycken hos så många olika sorters svenskar. Agnetha Fältskog är den jag sett som kommit närmast.
(Själv får jag bara såna Zlatan-vibbar av Carola, men det är en annan historia.)
Zlatan vet vad han kan göra med folk.

Därför var det så trist och meningslöst att han tryckte till damfotboll som han gjorde.

Det var oväntat men garanterat inte oplanerat.

Han gjorde samma sak mot John Guidetti. På en presskonferens frågade jag hur Zlatan trodde att John Guidettis långa skadeperiod skulle påverka karriären. Zlatan svarade att det är dags att börja göra något på planen och inte bara i rubriker.

Där fick den skadade uppstickaren som inte ens var spelklar. Det var som ett eko från Lars Noréns dagböcker när polotröjan spyr nedåt mellan ångestattackerna om vad han ska handla på NK.

Innan jag stack på semester skrev jag om Anders Svensson och bilen och damfotboll och att ingen brydde sig om vad Svensson sagt för Svensson är spelare och ingen bryr sig om vad spelare säger i tunga ämnen.

Jag glömde den obligatoriska passusen:

Detta gäller inte Zlatan.

Allt han säger, allt han gör blir stort och det väcker reaktioner men det ändrar ändå inte dragningskraften. Den sorgligaste reaktionen på Zlatans sorgliga sågning kom från Caroline Seger. Aldrig hade hon känt sig så liten.

Alla hyllningar hon fått, all uppmärksamhet från alla genom alla år vägde tydligen beklämmande lätt när det manliga geniet öppnade munnen.

Allt det kvinnor och män kämpat för i damfotbollens namn – hade det bara varit för att få respekt och erkännande från män i allmänhet och det manliga geniet i synnerhet? Det verkade så.

Många reagerade på Zlatan och det där om att damspelarna kunde få en cykel med hans autograf. Vad skulle unga flickor tänka?

Ja, vad ska de tänka när en av deras idoler bryr sig så mycket om vad en snubbe säger.

Som tur är klev Nilla Fischer fram och på ett underbart sätt visade hur debatten skulle föras.

Den här texten handlar inte om hur bra Zlatan är som spelare. Han är bäst. I Sverige. Genom tiderna. Han är också den största internationella idrottsstjärna Sverige har, ingen har varit i närheten sedan Björn Borgs dagar.

Det handlar om att det manliga geniet alltid har kunnat krossa år av jämställdhetsarbete med ett par ord. För det manliga geniet möter aldrig motstånd från etablissemanget eftersom ingen vågar stöta sig med honom.

Tillsammans har Zlatan, fans, klubbar, förbund och vi journalister satt honom på en nivå där han lever upp till kriterierna för det manliga geniet.

Det var väntat och logiskt att förbund och förbundsgubbar ifrågasattes efter det Zlatan sagt men det var fullständigt meningslöst. Som att kritisera Dramatens ledning för något Ingmar Bergman gjort.

Zlatan är på den höjd att bara Zlatan kan ta ansvar och ställas till svars för det Zlatan säger och gör. Det är Zlatan som avgör vad som händer under honom.

Bergman gjorde en hel karriär på att skildra familjeliv men orkade inte ta hand om sina egna barn och sade att han var familjelat och kultur­pöbelns kvinnliga knähundar och manliga mähän fnissade förtjust. Det var uppenbarligen inte lika charmigt när Kerstin Thorvall också hade annat att göra än att natta barnen.

När Zlatan för länge sedan förlovade sig fick han en fråga om vad han givit i present. Man av ordning ruttnar på det genusgeggiga i frågan. Varför fick inte Zlatan frågan om vad han fått?

Hon fick Zlatan. Sade Zlatan.

Det var lite småkul då. När han nu påstår att han skämtade om cykeln och autografen är det inte roligt längre.

Jag trodde att han ändrats de senaste åren. Det har verkat så. Men oavsett hur lång hans klassresa varit har han aldrig behövt lämna den hermetiskt tillslutna manliga fotbollsvärlden.

Zlatan tyckte att vi skulle läsa hela texten i Expressen. Den som gjorde det fick ett brandtal. Det var Strindberg-klass på hettan när han gick loss om hur illa han tycker om att kvinnornas fotboll jämförs med männens.

En sån boll kan inte ett manligt geni släppa.

Till sist: Varje gång Zlatan kritiseras enar sig zlatanisterna i en samlad upprörd röst.
Den här gången kan det mycket väl räcka för att rösta fram honom till att få Jerringpriset.