När det pratas om kontrollsystem för att få fram svaret på en sån fråga beskrivs en verklighet av den ideella idrotten jag inte känner igen.
Jag önskar att alla hundratals klubbar i landet hade möjlighet att granska alla tusentals vuxna (vi är 600 000 i Sverige) som tränar barn. Hur ska det gå till? Vem ska sköta kontrollerna? Att småklubbar som helt bygger på ideella krafter ska klara att kontrollera alla ledare, det tror jag inte ett dugg på.
Det som måste finnas är mer öppna ögon och ett mer kritiskt synsätt – från alla inblandade, på alla nivåer.
RF, då?
Vad idrottens högsta instans måste göra är att inrätta ett system dit den kan vända sig som vill berätta, som vill ha hjälp, som vill anmäla någon.
RF ska inte sköta utredningar, anmälningar och ha hand om hjälpverksamhet, sånt ska andra delar av samhället sköta. Men RF måste från centralt håll sprida informationen nedåt så att utsatta barn och misstänksamma vuxna ska veta vart de ska vända sig och hur de ska gå vidare.
En sorts krislinje för idrotten. Ett nummer som alla känner till.
”Det du inte såg”. Så heter Patrik Sjöbergs och Markus Luttemans lysande bok.
Nu måste efterdebatten mynna ut i ett ändrat förhållningssätt.
Från ”Det ni inte vill se” till ”Det vi måste se”.
Missbrukare letar upp droger där de finns.
Pedofiler letar upp barn där de finns, så självklart finns det pedofiler inom barnidrotten.
Ett mantra i mina krönikor är att idrotten alltid är en spegel av samhället. De problem som finns i idrotten finns alltid på andra håll. Skillnaden är att problemen i idrotten ofta ska lösas av ideella krafter, personer som halkat in som ledare för att någon måste ställa upp, annars läggs barnens lag ner.
Jag vet inte om andelen vuxna med sjuk läggning blivit fler men jag är rätt säker på att deras sätt att söka offer ändrats de senaste tio åren.
En orsak är självklart internet.
En annan är bristen på tid.
I laget jag är med och leder är vi fyra vuxna på 25 killar. Det är minimum. Jag, Börje, Sonny och Claes har alla jobb som gör att vi reser och/eller jobbar kvällar och helger. Vi är inte alls unika. De allra flesta ungdomstrupper i Stockholmsområdet har inte en ledare utan behöver en ledargrupp för att fungera.
Den ensamme mannen som har tid att själv leda ett gäng barn känns som en utdöende art. Det är bara bra. Barn behöver fler vuxna omkring sig och fler vuxna är fler som kan se och larma om sånt som kan vara snett och sjukt.
Jag är fortfarande skakad av att ha träffat Patrik Sjöberg och läst hans bok.
Jag, Jens Littorin, fotografen Robert Henriksson och författaren Markus Lutteman satt i en halvcirkel runt Patrik. Vi var på Norstedts förlag. Bakom Patrik visade fönstret att Riddarfjärden därute var så ljus och vacker som bara den kan vara.
Därinne berättade Patrik sin svarta historia. Vår intervju var en i raden av många men Patrik berättade med imponerande inlevelse och känsla och det jag fastnade för var tyngden i rösten när han sade att folk måste ha sett, måste ha vetat.
Efter hans berättelse blir det förhoppningsvis fler som ser med öppna ögon. Fler som berättar. Fler som slår larm.
Men det finns ett annat stort problem med debatter i ungdomsidrotten. Det är alltid bara en fråga i taget.
En vecka ska vi ideella ledare motverka homofobi och machokultur, en annan utslagning och toppning, en tredje ska vi samla upp ungdomar på glid och vara en vuxenröst barnet saknar.
Mitt i allt ska vi inse att barn som inte är våra egna lyssnar och litar på oss på ett sätt som är överraskande för den som aldrig tränat barn.
Det är mycket på en gång.
För mycket?
Nej, den som inte tycker att han eller hon genom vanligt förnuft klarar det ska låta en annan förälder leda laget.