”De föräldrar och de barn som vi har i den här satsningen har gjort ett val. De vill göra det här.”
Så säger Stockholm Top Gymnastics nu kritiserade sportchef Staffan Söderberg apropå den debatt som förts kring gymnastikens tidiga elitsatsning.
Barn tränar 25 timmar i veckan för att nå OS-medaljer och sina drömmars mål.
Men nog finns också risker med den tidiga satsningen.
* Fysiska skador
Före jul gick idrotts- och OS-läkaren Klas Östberg ut i DN och uttryckte oro för elitsatsande barn och ungdomar. Sedan flera unga gymnaster sökt hjälp för överbelastningsskador och skelettfrakturer hajade han till på träningsmängden.
– Barn ska leka, inte träna hårt, sade han då.
I dag menar Östberg att många småflickor inom elitgrupperna når smärtgränser som en vuxen människa knappt skulle klara av.
Ändå tränar de vidare.
– De har lärt sig på något sätt att maskera sina skador. Tränarna driver på och kan ha för stor makt.
– Läkarnas medicinska kunskaper måste komma in i de här grupperna.
* Ätstörningar
Internationell forskning har visat att ätstörningar förekommer oftare inom vissa specifika idrotter. Däribland gymnastik.
– Det handlar om idrotter där det innebär en fördel att vara smal, säger Carolina Lunde, som forskar om kroppsuppfattning vid psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet.
– Det är ett erkänt problem och jag ser ingen anledning att tro att det skulle vara annorlunda i Sverige.
Hon nämner galoppjockeyn som ett extremt exempel men övergår därefter till att prata om orienterare, konståkare och just gymnaster.
– Det handlar ofta om idrotter där kroppen bedöms på något sätt. Men också om idrotter där kroppen exponeras.
* Sektbeteenden och psykiska men
Manipulation, idoldyrkan runt en stark ledare och en grupp som omvärlden har liten eller obefintlig insyn i.
När före detta gymnasten Marisa da Silva i går kritiserade landslagstränaren Staffan Söderberg liknade hon elitsatsningen på 90-talet vid en sekt.
Psykologen Håkan Järvå har skrivit boken ”Sektsjuka” och arbetar för stödorganisationen Hjälpkällan. Han är inte främmande för att ”sekter” även förekommer inom idrottsvärlden.
– Man kan bilda en sådan här grupp runt vad som helst, säger han.
– Vad det här handlar om är vad vi kallar ”High Demand Groups”. En grupp deltagare som har höga krav på sig, som har en karismatisk ledare och där det är lågt i tak. Man får inte ifrågasätta ledaren och olydnad bestraffas... Man jobbar med utskällningar, skuldbeläggning eller rädsla.
Marie Hedberg, som vid Linnéuniversitetet forskar om coachens betydelse för unga elitidrottare, tror att risken för sektliknande grupper är större inom vissa specifika idrotter.
– Jag kan tänka mig estetiska idrotter, som gymnastik och konståkning. Idrotter där man har tidig specialisering. Man tillbringar så oerhört mycket tid med sin tränare och lägger en stor del av sitt liv i tränarens händer, säger hon.
Att elitgymnastiken enligt Hedberg därtill ställer ”oerhört höga kvar på kroppen” ökar risken ytterligare, då tränaren kan styra vad gymnasten ska äta och inte äta.
– Jag gillar inte ordet sekt, men jag kan förstå att det kan uppfattas så. Man hävdar många gånger att tränaren är kulturbyggande och kulturbärare.
Om de psykiska men som en uppväxt i en sektliknande miljö kan ge säger Håkan Järvå:
– Problem med självbilden, som kan bli depressiva problem. Det kan finnas tendenser att man klandrar sig själv, och precis efter att man har hoppat av en sådan här grupp kan man ha svårt att fatta egna beslut.
Såväl Järvå som journalisten Charlotte Essén, författare till reportageboken ”Sektbarn”, ställer sig kritiska till hur samhället möter de drabbade.
– Det här är en sak som inte pratas mycket alls om, säger Essén.
– Inom psykiatrin tas det inte på allvar när folk söker hjälp