När en axelskada tvingade Mikael Ljungberg att avsluta sin brottarkarriär i förtid uttryckte han oro inför framtiden. Han kände sig osäker på vad han skulle sysselsätta sig med. Han hade inte så mycket planerat.
Det är ett problem som han hade gemensamt med många framgångsrika idrottsmän. Övergången från idrottskarriären till ett civilt liv har blivit en ämne som intresserat forskarna.
Professor Natalya Stambulova, vid högskolan i Halmstad, har funnit många gemensamma drag bland idrottare i Sverige och utomlands. En avgörande fråga är hur bra idrottsmannen klarar identitetsförändringen.
- Du har hög status, är någon som alla pratar om - plötsligt avtar det där, du står inte längre i fokus. Det är för många svårt att vänja sig vid detta, säger Stambulova.
På samma gång har vissa idrottare, vana att tävla, svårt att förlika sig med att de hamnat bakom på efterkälken.
- Du ska börja en ny karriär, där dina jämngamla har varit aktiva sedan länge. Det kan vara svårt för den som varit stjärna i sin sport att inse att han plötsligt ligger efter sina skolkamrater. De flesta människor känner sig klara med sin karriär när de är 60-70 år. För idrottsmannen inträffar detta runt 30, säger Stambulova.
Hon poängterar att hon inte kände Mikael Ljungberg och inte kan uttala sig specifikt om hans fall, men säger att vissa mönster inom idrottsvärlden är uppenbara.
Stambulova betonar familjens betydelse för att övergången ska bli lyckosam.
- När karriären tar slut förändras ditt sociala nätverk. Du distanseras gradvis från din gamla omgivning, dina kamrater. Även i familjen skapas ett nytt förhållande. Från att ha haft ett glamoröst liv, varit den som rest, den som tagit med presenter hem, ska du plötsligt börja ta större ansvar för hushållsarbetet. Det är vanligt med skilsmässor i den här fasen, säger Stambulova.
Tillsammans med kolleger har hon nyligen intervjuat idrottsmän från Tyskland, Ryssland, Frankrike, Litauen och Sverige.
Studien visar att svenskarna i högre grad i jämförelse med de andra länderna (67 procent av de tillfrågade) planerar för sin övergång. Däremot upplever svenskarna tiden för att anpassa sig till det nya livet som mer än dubbelt så lång (19 månader) som fransmännen.
För en idrottsman som nått den absoluta toppen och vunnit OS-guld skapas inte sällan särskilda problem.
Anders Gärderud, OS-guldmedaljör på 3 000 meter hinder, jämför känslan med att ha landat på månen.
- Det ger dig en sådan kick att allt annat förbleknar, det blir svårt att motivera sig.
Vad är tillräckligt stimulerande i livet efter att ha upplevt detta? Jag har läst att av de astronauter som landade på månen var det bara en som kunde gå vidare i livet utan problem. Det gäller att hitta en drivfjäder och det är inte alltid så lätt om man inte förberett sig, säger Gärderud.
Efter att ha vunnit det dramatiska hinderloppet i Montreal 1976 upplevde han en stor tomhet i sin egen karriär.
- Jag fortsatte visserligen att springa 1977, men jag hade stora problem med att motivera mig och slutade, säger Gärderud som utbildade sig till gymnastikdirektör parallellt med löparkarriären. Hans sätt att hitta ny motivation blev att försöka lotsa andra till toppen. Gärderud har arbetat som förbundskapten både inom friidrott och orientering.
Han tror att den som tagit OS-guld ofta har svårare att motivera sig än den som inte nått ända fram. "Tvåan" har en morot kvar för att lyckas inom andra områden.
- Simmaren Bengt Baron, som blivit framgångsrik företagsledare, är ett undantag, säger Gärderud, som anser att sponsorer kan spela en viktig roll för att hjälpa idrottarna.
- Om sponsorer hjälper till med utbildning och arbete skulle det skapa en trygghet för framtiden som är mer värd än pengar, säger Gärderud.
Natalya Stambulova säger att den karriärrådgivning som Sveriges olympiska kommitté erbjuder sina aktiva är ett bra sätt att förebygga de problem som många idrottare ställs inför.