Fansen fixar festen

Kärlek och lojalitet får aldrig tas för givet i ett förhållande.

Det finns tydliga tecken på att fansen i allsvenskan tas för givet. Att de styrande glömt hur det var när Råsundas södra läktare inte ens var öppen när AIK:s Sven Dahlkvist sänkte Djurgården.

Två svenska grupper hade ett sanslöst flyt i slutet av 90-talet.

Den ena var hyresrättsinnehavare i Stockholms innerstad. De som fick sina lägenheter omvandlade till bostadsrätter. Plötsligt satt de på miljonkontrakt och kunde göra en fantastisk bostadskarriär. Utan att ha lyft många fingrar.

Den andra var allsvenska fotbollsspelare. De fick se sina läktare omvandlas från öde betonglandskap till folkhav. Plötsligt var de mediestjärnor. Utan att ha spelat ett dugg bättre fotboll.

Hammarby-AIK i kväll. Det är värt att fira.

AIK-Hammarby våren 1998. Det var då deras fans startade den allsvenska festen.

Sedan dess har det varit tio år av allsvenska publikfester. Tio år med fantastiska fans - och en hel del fanskap.

1997 hade varit en allsvenska utan 08-derbyn men när Hammarby var tillbaka våren -98 ville framför allt supportrarna visa vilka som var tillbaka. Klackens tifoarbete hade hunnit sätta sig och var redo att explodera. AIK-fansen svarade. Resultatet blev mäktigt och 31.893 var där och det var AIK:s högsta siffra sedan 1975.

På pressläktaren satt skribenter som såg sånt de aldrig trodde att de skulle få se i Sverige. De skrev också om publikproblemet i slutet av matchen.

Men det var inget nytt för svensk fotboll. Det nya var bilderna klackarna spred. Hur de spreds och av vem de togs emot. Fotbollspubliken ändrade skepnad. Min fru och hennes väninnor gick på derby. Bindefeldt fixade dit sitt folk. Alla ville vara där.

Bilderna spreds ut i landet och utan att Lagrell, klubbledare, spelare gjort mycket var den mest omtumlande och osannolika tiden i allsvenskan i gång.

Medierna hängde på. Blåste på. Här fanns pengar att göra.

Tio år senare är medierna - med sina stora investeringar - otäckt nog etablissemangets största tillgång. Vem vet i dag var gränsen mellan medier och fotbollsfamiljen går.

Tio år senare pratar tränarna om lagets spel som en produkt. En enkel undran kan av en ledare svaras med att "Vi har inte bestämt hur vi ska kommunicera i den frågan".

Tio år senare är det fortfarande publiken som har makten över festens fortsättning. Publiken är allsvenskans överlägset största styrka.

Att de styrande i fotbollsfamiljen i det läget kräver att bortalagen ska ha alla ekonomiska skyldigheter men inga möjligheter när det gäller de egna fansen är en vansinnig vandring ut i minerat område. Om inte de största klackarna fortsätter att åka runt i landet har vi snart en tystare allsvenska.

Det finns också fans som jobbat länge för att det ska vara okej med bengaliska eldar under ordnade former, men allt det slutade i var hårdare straff mot bengaler.

Jakten på en säkrare allsvenska riskerar alltid att landa i en tråkigare allsvenska.

Till slut kanske gästande derbyklack är så liten att den återigen kan tränga ihop sig på den södra delen av Råsundas östra övre.

Nu känns det otänkbart att det skulle bli så igen.

Men när Svenne Dala avgjorde vårderbyt mot Djurgården 1981 inför 12.543 var det en helt okej publiksiffra. På hösten kom inte ens hälften.

Att siffror runt 30.000 skulle bli vardag i slagen om Stockholm kändes otänkbart.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut