Tack vare satsningen på idrotten har hon hittat muskler i benen hon inte trodde att hon hade.
- Jag gör allt för att hitta det jag har.
Linnea Ottosson Eide föddes med ryggmärgsbråck, vilket medför begränsad styrka och rörlighet i benen. Med kryckor kan hon gå lite, men mestadels är det rullstol som gäller. Redan i tidig ålder bestämde hon sig för att inget är omöjligt, som femåring provade hon på sitski för första gången och tillsammans med ridning är det i dag hennes största intresse.
- Träningen ger väldigt mycket, jag har svårt att tänka mig var jag skulle vara utan idrotten faktiskt. Det känns som ett ganska självklart val att det skulle bli det, säger hon.
Hon satsar hårt på sporten och är just nu den första och enda funktionshindrade idrottaren på skidgymnasiet i Järpen, drygt två mil öster om Åre. Där står fyra pass i backen och lika många fyspass i veckan på schemat, träningen genomförs tillsammans med de andra eleverna.
- Snöträningen tränar jag på samma banor och i samma backar. Sen byter jag ut till exempel tunga benpass mot sjukgymnastik och lite tyngre överkropp- och bålövningar som jag behöver just för sitski, säger Ottosson Eide till TT.
- Det går att köra väldigt mycket tillsammans med de andra och det är väldigt skönt. Jag är inte speciell, att de gör det och jag gör detta, utan alla har sin individuella plan beroende på mål, förutsättningar och bakgrund. Det är vi.
Förutom att det socialt är kul att träna tillsammans ger de gemensamma passen mycket för utvecklingen.
- Alla alpinarna har olika förutsättningar också inom alpint, det ger en jättemycket att prata med varandra. Man analyserar varandras åk och peppar varandra, säger Linnea Ottosson Eide.
Även ridningen har betytt mycket för henne. Tack vare benträning och balans har hon hittat muskler i benen som hon inte trodde att hon hade.
- Det är många som jag har sett i ridklubben som har samma skada och som inte tror att de kan göra det. De har inte gjort allt, för jag gör allt för att hitta det jag har. En del hittar man aldrig.
I Paralympics i Vancouver är det se och lära som gäller, en bra placering skulle vara en bonus, men det är i Sotji om fyra år som hon ska kriga om medalj. I debuten i söndagens slalom slutade hon på en niondeplats bland sexton startande och på tisdagen är det storslalom, som är hennes bästa gren, på schemat.
- Jag vill känna mig säker och trygg och uppleva allt. Och känna att jag har möjlighet att utvecklas ytterligare till 2014 så jag är förberedd på hur det kommer att vara där, säger hon.