Ni har säkert sett tv-reklamen. Ni som var på Råsunda såg matchprogrammets omslag och hörde Johan Seguis brandtal.
Budskapet är solklart. I andra klubbar är publiken den tolfte spelaren, i AIK är publiken nummer ett. Med sammanbitna miner i spelargången och med Råsunda-regnet piskande i bakgrunden säger spelare på olika språk i reklamen:
– Jag spelar för dig.
Snyggt? Mycket.
Smart? Det får framtiden visa.
Det riskabla är att AIK:s ledning talar om något som AIK-fansen redan tycker att de vet bäst av alla. Att de är speciella. Att det inte finns några som de.
I AIK får du inte kultstatus av hur många mål du gör utan hur tungt ditt hjärta väger när du lämnar det i pant till klubben. I AIK räcker det inte alltid med minnesvärda matcher för att bli legendar. Bevingade ord är en genväg till den svartgula himlen.
Rickard Norling skaffade krockkuddar genom sitt sätt att vara och prata. Att han efter att ha fått kicken fortsatt att tipsa klubben om spelare från Argentina gör att många fans alltid håller en dörr öppen.
Efter Norling trodde jag att Nya AIK skulle tagga ner. Visa upp ett beskedligare budskap för att minska trycket, för att få jobba mer i lugn och ro och bygga långsiktigt. Jag hade väntat mig att få höra mindre om hur speciellt det är att jobba och spela i AIK.
I stället har nye Stahre låtit som Norling upphöjt i två.
I stället har AIK en ledning som påminner om att allsvenskan är en strid och tillsammans med fansen ska de ut på fältet.
Publikflirten ligger i tiden. I år går klubbarna in i allsvenskan med skakiga publikprognoser samtidigt som landets ekonomi är i kris. I det läget har betydelsen av att träffa rätt i marknadsföringen ökat.
Men vad finns kvar om sån här publikuppvaktning inte funkar? Panikragg?
Faran med den här flirten är om fansen står upp men laget faller. Alla AIK:are tar gärna på sig rollen som nummer ett, men i längden får inte laget ligga långt efter.
Det är stor skillnad på norra och södra sidan av stan. På Söderstadions läktare är det mer accepterat att vara en stor del av Hammarbys varumärke och kultur, även när det svänger helt snett om Bajen. På Råsunda tycker fler att det krävs bra resultat också.
Kenny Pavey låter coolast i reklamen. När jag hör hans ”I play for you” och fansens kärleksförklaring tillbaka, kan jag omöjligt tro att han spelat i någon annan klubb.
I år ska Pavey få mer att göra, för i år ska AIK utnyttja kanterna mer.
Men i första halvlek var han arbetslös långa stunder. Däremot slet AIK sönder det lilla gräs som fanns på vänsterkanten. Nisse Johansson, Gabriel Özkan och (när han drog sig ut dit) Martin Kayongo-Mutumba. Där har AIK en kant som redan är vass.
AIK vann helt rättvist men 1–0 mot Halmstad lämnar inte bara efter sig tre poäng utan också två frågor:
Vem ska göra målen? Jag menar: Vem har kraven på sig att göra mål?
Obolo var lika sugen som vanligt att dra sig ner i banan och skarva snyggt, Kayongo-Mutumba bjöd på massor av briljanta framspelningar, Mikael Thorstenssons inhopp höll hög klass och Kenny Pavey visar att hans humor är lika stor som hans AIK-hjärta när han (av alla) skulle cykelsparka bollen i mål.
Men ingen av dem gjorde mål och med matchhjälten Özkan är det så att både AIK och allsvenskan behöver honom, men man vet inte hur mycket hans kropp håller för.
Så mitt i allt lagbyggande i truppen och brobyggande till fansen behöver AIK en spelare som är så målkåt att det spränger i hela kroppen. Inte bara för att det är vår.
Till sist: Efter alla dessa felstuds. Ropen skalla, konstgräs åt alla.
Till sist 2: Domarna framstår som pajaser när de måste varna en målskytt som dragit av sig tröjan men nöjer sig med frispark när spelare kapats brutalt.